Jag är ledsen, Novak. Det här är inte din kväll här på vamosrafa.se. Du kanske får någon liten notis på slutet men det här handlade inte om dig. Inte den hör gången. Jag visste redan allt det här om dig.

Det där var en av de jävligaste insatser jag sett. Och det Rogers bästa match någonsin. Jag har inte sett alla, men jag har sett alla han spelat mot Nadal och Djokovic. Tror jag i alla fall, mer eller mindre. Jag har sett tillräckligt för att bilda mig en uppfattning i alla fall. Och det här var det bästa jag sett honom spela. Det var också det mesta jag sett någon krossa Djokovic utan att Djokovic är dålig. Djokovic har blivit överkörd många gånger. Besegrad ännu fler gånger. Men sen han tog över tennisens tron för åtta år sen har jag inte sett honom bli krossad när han själv spelar bra. Förrän nu. Och det, mina vänner, det är en rätt bra prestation av en snart 38-årig gubbe.

Okej, Djokovic är tidernas bästa spelare. Ganska överlägset. Och att då krossade honom i en Wimbledonfinal, det är rätt bra gjort men jag vill inte nedgradera Federer insats, Federers nivå, till att bara handla om Djokovic. Man måste också försöka beskriva den utan att utgå från motståndet. För vad in i helvete jävla bra han var alltså. Servandet, Djokovic fick inte ens över bollen. Returnerandet, han fick igång bollarna så fort han såg dem. Backhanden, när han hade flyt, han behövde inte ens tid på sig. Den var bombsäker. Och forehanden, boom! Det bara smällde. Hur många gånger servade han utåt i likarutan, fick tillbaka en perfekt retur som för oss tjockisar hade landat på våra egna fötter men Federer dansade undan , tog den på uppstuds, stenhårt, lågt, någonstans ute i Djokovic backhandshörn. Till slut tröttnade han och bara slog ut med händerna Djokovic. Det går inte att göra så många perfekta poäng som Federer gjorde i egen serve på precis det sättet. Det ska verkligen inte vara möjligt.

Jag vet inte hur länge jag ska hålla på, men jag vill i alla fall att det ska gå fram. Jag har aldrig sett någon köra över Djokovic på det här sättet när Djokovic spelat bra, som han gjorde idag. Jag har aldrig sett Federer spela bättre, och på något sätt blir jag lite besviken om någon säger emot mig, för det är liksom lite av ett faktum. Det där var något alldeles utöver det vanliga. Han var så fruktansvärt bra. Om man tycker han var bra mot Nadal i semin. Om Federer i semin mött Federer i finalen hade det varit raka set, helt utan något snack. Det här var en spelmässig prestation som var helt enorm.

Men tyvärr.

Tennis är inte bara det spelmässiga. Tennis är en mental sport. Tennis har också ett räknesystem som bjuder in till ett en överlägsen mental förmåga kan besegra en överlägsen spelmässig förmåga, inte minst på gräs. Jag tycker det är helt fantastiskt. Räknesystemet är en väldigt stor del i att vår sport är så fantastisk, men någonstans så, hur fantastiskt det en är, en sån här gång lider man ju med Federer att det inte är konståkningens räknesystem istället. Då hade Federer haft 21 Grand Slam-titlar nu efter en helt överlägsen finalseger.

För det blev ju Djokovic som vann. Vad var det han sa, Lineker var det va? Fotboll är en sport som spelas över 90 minuter och sen har tyskarna vunnit. Det kan vara en av de mest pricksäkra grejerna någon kläckt ur sig och det är bara att kopiera det rakt av till tennisen. Grand Slam-tennis är en sport som spelas över fem set och när allt är klart har Djokovic vunnit.

På något sätt önskar jag att jag kunde säga att det var Djokovic spelstil, Djokovic överlägsna kunnande i alla delar av spelet, som avgjorde idag. Jag vill att det ska vara så. Och om Djokovic spelar riktigt, riktigt, riktigt bra, det bästa han kan spela, då är det just det som avgör. Då går det inte att slå honom. Men idag spelade han ”bara” bra och då fick det bli skallen som avgjorde istället. Lite tillsammans med speltilen i och för sig. För om vi ska vara riktigt ärlig, om vi stod inför en dödsmatch, vinner spelaren som man väljer får man leva vidare, förlorar han får man nöja sig med att dö, då hade man velat ha Djokovic spelstil när det drar ihop sig. Man hade velat ha de där maximalt säkra slagen med goda marginaler, försvaret, allt det där. Man hade inte felat ha Federers stenhårda slajsar, hans smattrande forehands längs med linjerna och allt det där. När det är leva eller dö, eller som idag, tiebreaks, då är det Djokovic spelstil som är den överlägsna, för marginalerna är där. Det krävs mycket mer för att han ska påverkas negativt av någon nervositet. För Federer krävs det nästan ingenting, så små marginaler är det i hans spel. Någon liten tanke där, någon liten stelhet i någon muskel där, det är vad som krävs för att de där ramträffarna som haglade i tiebreaken ska komma.

Jag är glad. Jag fick se en helt enorm match. Jag fick se att Federer har enormt långt till pension. Han var bäst spelmässigt i den här turneringen, och han är bra nog att kunna utmana även på hardcourt framöver. Han måste få enormt mycket råg i ryggen av detta. Sen måste det visserligen också vara enormt jobbigt att märka att man ännu en gång inte klarade det mentalt, men jag kan inte tänka mig att det är det som kommer få honom att ge upp. För att han ska ge upp krävs det mest troligt att han känner att han inte är där spelmässigt, och är det någonting han inte kan känna när han kryper upp hos Mirka ikväll för att bli nattad så är att han inte räcker till spelmässigt längre. För jävlar vad han räcker till. Det går inte att räcka till mer än vad han gjorde idag. Den här matchen talar för att Federer inte kommer ge sig än på ett tag. Varför skulle han? Han gjorde precis sitt livs bästa match.

Sen ska jag inte ljuga. Jag är glad över att Djokovic vann också. Stolt är kanske lite fel ord. Jag känner honom inte. Jag kommer aldrig träffa honom. Ingenting. Men jag är liksom lite stolt över att jag förstår det han gör. Jag förstår hur enorm han är. Hur enorm prestationen är att slå en spelare som är så mycket bättre än en själv på det här sättet. Det ska inte gå. Det ska verkligen inte det. Men Djokovic är inte en vanlig människa. Han är tidernas bästa tennisspelare. Snart är han också tidernas största tennisspelare. Jag förstår mig på honom, i alla fall på tennisbanan, och det gör att jag känner mig väldigt tillfreds med att han vunnit. Djokovic är bäst, han ska vinna, och det blir inte sämre över att någon klarar av att utmana, pressa honom, i det här fallet fullkomligt maximalt.

Nej, jag orkar inte mer. Jag behöver ett bad. Det blev lite för mycket det här. Vi får fortsätta imorgon. Men vilken match. Vilken match. Vilken overklig match.

Tack grabbar, sluta aldrig spela.