33 år idag, Djokovic och är det någon födelsedag som vi ska fira här på bloggen så är det väl hans, tidernas (överlägset) bästa tennisspelares födelsedag. Rätt skönt faktiskt att man aldrig hör någon säga något annat än att Djokovic är den bästa spelaren någonsin längre. Det är som att Wimbledonfinalen förra sommaren var lite av en vändning. Som att folk förstod att när Federer inte vinner den bästa match han spelat i sitt liv, då är det svårt att vrida honom till att vara bäst.

Han är säkrare, snabbare, mer uthållig, har klasser bättre backhand och har många klasser bättre forehand än Federer.

Han är säkrare än Nadal och har ett enormt mentalt övertag på Nadal.

Han har Murray i byxfickan.

Och han är bättre än alla andra. Jag tänkte nämna Wawrinka här. Att han faktiskt förlorat några matcher mot Wawrinka trots att han inte spelat dåligt, men jag gick in och kollade statistiken. 16-6 har han på Wawrinka. 29-26 på Nadal. 27-23 på Federer. 25-11 på Murray. Det är inte så förkrossande som man kan tro i de inbördes siffrorna. Det är bara det att han är så mycket bättre.

Varför är han då så mycket bättre?

Han har ett par saker som han är bäst på. Det har inte Federer och Nadal på samma sätt, inte lika tydligt. Federer har kanske den bästa forehanden. Nadal har ganska det bästa försvaret. Djokovic har den bästa backhanden och han har de bästa returerna. Med punkter efter påståendena. Det finns ingen som motsäger sig det. Sen är hans forehand i absolut toppklass också, han orkar mer än i princip alla andra. Han är snabb. Och han har, även om det kommit av att han varit bäst så länge, det bästa psyket av alla spelare som just nu spelar tennis.

Det går att slå honom, men det går inte att vara bättre än honom. Det är inte alls lika spektakulärt. Man sitter inte och spänner sig som man gör när man tittar på motsvarande klipp på Nadal. Och man sitter inte och småler på samma sätt som när man sitter och tittar på Federers genialitet. När man sitter och tittar på ett sånt här klipp på Djokovic sitter man bara och tittar och noterar fakta, han är bäst. Det är inte så jäkla kul alltid, men han är bäst. Det är inte mer med det. Perfekt? Absolut inte. Det kommer komma spelare med en helt annan servekraft och en annan forehand som är bättre än honom i framtiden, men där är vi inte ännu. Nu är vi i verkligheten, nutiden, och där är Djokovic bäst, hur bra eller illa man än må tycka om honom som person.

Han är som Tyskland i fotboll helt enkelt. Man spelar på, och sen har de helt plötsligt bara vunnit utan att någon märkt det. Det är Djokovic det. Går allt bara som det ska, då vinner Djokovic. Det senare är mitt sätt att beskriva hans storhet i alla fall. Händer inget konstigt vinner han, vilken turnering det än gäller. Så länge det inte är grus kanske. Men där tycker jag att han borde haft så mycket större framgångar än han haft. Det kanske ordnar till sig sista åren under karriären, vem vet.