Det skulle kunna vara Lopez han sitter och pratar med men det är det inte. Inte helt viktigt heller. Det viktiga är väl att Tsonga bestämt sig för att sluta efter Franska öppna och det känns väl som ett ovanligt klokt beslut.

Jag minns matchen i Wimbledon där han fick stryk av Mikael Ymer i en femsetare. En femsetare där han var totalt värdelös och egentligen inte borde tagit set. Det var slut redan då. Han spelade åtta turneringar förra året och vann en match. Den han slog förra året var förresten Lopez, på tal om Lopez, och kanske på tal om spelare som borde sluta. I år har han spelat fyra turneringar och vunnit två matcher. Challengerspelaren Zuk och Simon, det var rackarns vad han slagit just de spelare som verkligen borde lägga av. Simon, det finns inte mycket kvar där inte. 2020 var han skadad och spelade bara två matcher som han förlorade. 2019 var hans sista riktiga år som tennisspelare. Han hade problem då också. Problemen började egentligen på riktigt allvar 2018 då han började året rankad topp-20 men sen var han borta ett halvår med skada och från det att han kom tillbaka i slutet av 2018 var han egentligen aldrig sig själv. Eller ja, han var inte ens i närheten av sig själv. Man får säga att han kämpat länge, kanske lite för länge. Det har faktiskt inte funnits några utsikter för att han skulle komma tillbaka. Han är slut helt enkelt och kanske inte så konstigt. Ska man hålla på med tennis långt upp i åren ska man nog vara lite lätt och smidig i kroppen alternativt ha en energisnål spelstil som en ren servekanon. Tsonga, han är inte direkt lätt och smidig i kroppen, och även om han har en bra serve, hans spelstil har aldrig direkt varit att bara stå och serva. Maken till oskonsam spelstil kan man väl egentligen inte hitta och sanningen är väl att han haft problem med skador hela vägen under sin karriär. Han har haft ett gäng bra år, men han har också konstant varit borta mycket.

Det var det lite sämre avslutet på karriären. Men vad minns vi honom för då?

Personligen minns jag honom från grässäsongen 2007 när han först vann en challenger, sen kvalade in och slog bland annat Hewitt i Queens och sen också gick till åttondelen i Wimbledon. Han kom inte från ingenstans. Han hade försökt på låg nivå i många år och var då, 2007, redan 22 år gammal. Han hade hunnit ha skadeproblem i många år redan då. Men han slog ändå igenom rejält och blev topp 100 snabbt. Han spelade förresten sin första professionella turnering redan 2001. Lite kul där vem han förlorade mot i den futuren. Mahut. Det gick rätt okej för dem båda.

Sen givetvis supergenombrottet 2008. Lite kul där också tycker jag. Tsonga är född 1985. Tidigt 85 till och med. Han var alltså nästan 23 år gammal när han gick till final i Australian Open där han till slut föll i fyra set mot Djokovic. Men han slog Murray i första rundan och Nadal i semi där. Det var något det. 23 år gammal. Jämför det med när Alcaraz just nu slår igenom. Och att Tsitsipas och Ruud nu är 23 år gamla. De har ju redan varit med några år så att säga. Tsonga slog igenom väldigt sent, det har det sällan pratats så mycket om.

Vad minns då jag honom mest för?

Jag blir faktiskt nästan lite irriterad på honom i videon däruppe för han har fel. Det är inte Franska öppna som definerar honom som spelare. Inte överhuvudtaget. Han har haft väldigt lite med den turneringen att göra genom åren.

Den andra turneringen i samma stad däremot. Det ÄR Tsongas turnering. Han definierar precis allt som gjort den turneringen till min absoluta favorit, kanske inte lika mycket längre, men under många år.

Den franska tennispubliken är världens bästa, och den är aldrig så bra som i Bercyhallen. Den är aldrig heller så bra som när en fransman spelar men det finns en nivå till. Det finns Tsonganivån. Jag tar i från tårna nu, men det finns ingen spelare som jag sett i alla fall som klarat av att förbättra sig själv så mycket av publikens stöd som Tsonga, och jag tror fan inte heller att jag sett en spelare som en hemmapublik älskar och burit fram mer än Tsonga. Ska man koka ner det till något så, Tsonga är väl kanske den spelare som varit mest kompatibel med att spela inför publik när det gäller vad han och publiken får ut av varandra.