Det är en trist avslutning på året egentligen, Davis Cup. Året ska ju helst avslutas med en smäll. Något väldigt fräsigt. Slutspelet är ju passande då förstås. Man ska vara nöjd när det tar slut. Man ska tycka det är tråkigt att det är över på samma gång. Och sen efter några dagar eller någon vecka ska man börja se fram emot det som komma skall.

Nu är det Davis Cup som avslutar året och det blir på något sätt mer av något som sänker en. Något som man kanske egentligen inte tycker så mycket om, och det blir istället ett lite tråkigt slut på tennisåret. Frustration, kanske det är. Man tänker på vilka länder som egentligen borde göra upp. Det blir onekligen extra tydligt när fotbolls VM pågår samtidigt. Hur många spelare tackar nej till fotbolls VM? Det har väl hänt, men handlar då snarare om att en spelare tackar nej till landskamper tidigare, och när det blir VM så kommer den liksom inte hur det utan att behöva förnedra sig. Det var ju något mästerskap, inte förra men det innan, kan det väl ha varit. Där Zlatan hade slutat i landslaget. Han skickade ut några testballonger i form av att det inte var uteslutet att han skulle komma tillbaka till mästerskapet. När det sen inte blev något spel sa han i efterhand att han bara skojat lite. Det hade han inte. Det var en testballong. Han ville bli tjatad på tillräckligt mycket för att han skulle kunna komma tillbaka till mästerskapet på ett smidigt sätt. När det inte blev så hade han själv behövt säga att han stod till förfogande, och då blev det nog lite för jobbigt. För många hade ifrågasatt varför han inte varit med på vägen fram om det var han själv som sagt att han nu ville vara med igen. Alla vill vara med och spela fotbolls VM och det kan man onekligen förstå. Det är något tvångsmässigt, i alla fall för min del, att man måste sitta och titta hela tiden. För det kan ju hända något. Och när det väl händer är det direkt uppe som något av det fräsigare som hänt i idrottssammanhang. Det är väl inte så komplicerat egentligen. Gillar man idrott så bleknar helt enkelt allt annat i jämförelse och när det då händer något. Som när Brasilien spelar, och spelar som de gjorde häromdagen. Det blir någonting, helt automatiskt.

Om man tar allt det där. Och så tar man motsatsen. Då har man Davis Cup.

Fritz sammanfattade det rätt väl. Jag vet inte om det var innan eller efter, jag tror efter, deras torsk mot Italien. Han sa som det var. Ingen hemma i USA skulle bry sig om de vann. Han drog det ett steg längre och sa att han trodde det var tveksamt om det ens skulle märkas om de vann. Jag kan bara ställa upp på det där. Det kommer inte spela någon roll. Det kommer inte märkas, vem som vinner Davis Cup. Hockey VM, ni vet. Man kallar det VM. Det är inte VM. Eller ja, det är rätt länder som spelar, men ofta består laguppställningarna av 100% spelare som inte fått vara med om landet skulle ställa upp med sin bästa uppställning. Vem bryr sig då liksom? Det blir ingen tävling om vem som är bäst. Det blir en tävling om vem som får med sig bäst spelare av det som finns att välja bland och ungefär där, visst kan man titta, men man kan liksom aldrig påstå att det är något stort idrottsmässigt. Det spelar ingen roll.

Vem som vinner fotbolls VM. Det spelar roll. Jag läste någon artikel om åttondelsfinalen mot Senegal 2002. Jag kommer aldrig komma över den matchen. Det kommer aldrig gå. Kvartsfinalen mot Holland 2004. Inte lika illa, men fortfarande något som är svårt att acceptera. Menar jag detta på ett sätt som är jobbigt? Definitivt inte. Det är något att bry sig om. Precis som Grand Slam-turneringarna som man minns där det blivit en kamp mellan de absolut bästa spelarna för övrigt. Tänk om någon av de där matcherna haft en svensk inblandad. En svensk som man hejar på, kanske man ska säga. Ni som hejade på Söderling kan kanske relatera, vad vet jag. Jag kan bara föreställa mig hur mycket jag hade uppskattat en sån match. Vem vet, någon gång i framtiden kanske vi har en svensk där, som går att heja på dessutom, även om det kan framstå som osannolikt.

Hur går det då i Davis Cup?

Ja, Australien, utan Kyrgios, är i final. Jag tog en snabbtitt på rankingen precis och en sak ska sägas. Det finns bara två nationer inom tennisen som i den här spelformen, två singlar och en dubbel, skulle vara nära på oslagbara för de andra. Eller en nation, egentligen. Det är en väldigt chansartad spelform detta i och med att dubbel finns med som avgörande match. Eller nej, jag ljuger. Till och med Spanien med världsettan och världstvåan skulle kunna gå på pumpen vilket väl kanske säger en del om att spelformen som vi nu har i Davis Cup är lite diskutabel. För även om Spanien är så overkligt mycket bättre än Serbien i tennis, det skulle i princip sluta med en slantsingling i dubbeln. Djokovic skulle slå Nadal, Alcaraz skulle slå det som serberna lyckas släpa in till andrasingeln. Och sen skulle Djokovic försöka spela dubbel. Vad spanjorerna skulle hitta på om de skulle kasta fram det bästa de kan där, jag vet inte. Det blir ju som sagt lite av ett lotteri när man lägger in en spelform som de riktiga spelarna inte ägnar sig åt. Om man däremot skulle fokusera på att kora världens främsta tennisnation. Tänk er ett tremannalag, ettan och tvåan spelar två matcher, trean spelar en match. I den spelformen, då skulle ingen slå Spanien, det kan jag meddela. Nu finns kanske inte tid för ett sånt upplägg som turneringen ser ut just nu, men varför då inte steka dubbeln kanske, så att man på ett bättre sätt kan få fram den starkaste nationen snarare än som nu, göra det hela till lite av ett lotteri.

Ryssland förresten. Ska verkligen nämnas. Tänk er den där tremannamatchen. Mellan Spanien och Ryssland. Det hade blivit något det. Alcaraz, Nadal, Busta mot Medvedev, Rublev, Khachanov. Vilken jävla kamp.

Undrar vem som skulle spela tredjesingeln för Sverige med ett sånt upplägg förresten. Sean Banan, kanske.

Nåja. Jag skulle ju komma till hur det går.

Australien skrällde mot Kroatien. De Minaur, han känns som en riktigt giftig lagspelare, slog Cilic enkelt. Efter att Coric slagit Kokkinakis nästan lika enkelt. En lite knepig uppställning av kapten Hewitt i Australien kan tycka. Kokkinakis är ju väldigt högt rankad i dubbel efter sin säsong med Kyrgios. Även om det ska sägas att jag lite kan förstå det. Australien hade ingen annan med sig som skulle ha minsta chans mot Coric så man satte nog det mesta på ett kort där. Eller, så hade Hewitt koll. Det hade han så klart. Men under många år spelade Thomspon dubbel med sina landsmän på challengertouren. Han var kanske inte dominant, men han blev topp-100 med marginal i dubbel på det och var rätt bra. Exempelvis spelade han en del med Purcell som i sin tur blivit en rätt vass dubbelspelare på atp-touren, vann Wimbledon i år till exempel. Man fick ju inga poäng där i dubbel hellel men om man fått det hade Purcell nått slutspelet i dubbel tillsammans med Ebden som han vann där med och som han spelat med större del av säsongen. Ebden finns också med i Davis Cup här, kanske skadad, vad vet jag, men han har i alla fall inte fått spela. Hewitt körde med Thomspon och Purcell istället och de slog kroaternas Mektic/Pavic i en tresetare. Rankade trea i världen, Mektic/Pavic. Det var förresten dem som Ebden/Purcell slog i Wimbledonfinalen. Fanns rätt många skäl att köra med alla uppställningar utom Purcell/Thompson kan man tycka men Hewitt valde den uppställningen och de vann. Genialt kanske, vem vet.

Den andra semin spelas idag. På tal om Kalle Anka-evenemang för övrigt. Australien får en hel vilodag idag innan finalen imorgon. Det gäng som vinner den andra semin idag får spela två dagar i rad. Kanske inte fullt rättvist.

Berrettini spelade inte kvarten men är fortfarande med i uppställningen. Jag gissar väl att han egentligen inte är tillgänglig men idag hade han onekligen behövts. Annars blir det Musetti på första och Sonego på andra mot Felix och Shapovalov. Det är inga omöjliga matcher men väldigt tuffa. Dubbeln skulle sen vara typ 50/50 om italienarna skulle lyckas skrälla till. Om de nu inte lyckas ställa Berrettini på banan. Han har då så klart en fullt rimlig chans mot Felix.

Australien mot Kanada imorgon känns väl troligt och frågan är vad Hewitt ska dra fram hur hatten då. Det är väl i så fall spelformen som kan rädda dem. De Minaur är förstås inte helt chanslös mot Felix och Kanada är inte jättestarka i dubbeln, så möjligheten finns. Om man sen väljer att de det som att spelformen gör att det alltid är lite spännande eller om den bygger upp för att det sämre laget ska vinna, det får man väl välja själv.

Kommer jag titta? Nja, tveksamt. Jag vill hellre minnas slutspelet och längta efter nästa säsong.