Ser ni! Nu jäklar börjar vi få det hem vi är värda. Det var väl 2,5 år sen nu. Eller 3,5, äsch, något år hit och dit, jag minns inte. Jag tror 2,5 år sen som jag och Bethard kom överens om att vi skulle göra något riktigt bra av vamosrafa.se. Det har varit lite upp och ner. Den senaste tiden mest ner då jag inte kunnat lägga ut mina inlägg själv utan behövt skicka dem för publicering, något som gjort att inläggen ibland blivit extremt inaktuella och därmed liksom inte så bra helt enkelt. Oftast har det funkat, och jag hoppas att ni inte märkt så mycket av det, men det har varit krångel, helt enkelt.

Nu däremot. Som ni ser. Nu har en ny design av sajten börjat ta form. Stoppa pressarna, det är inte helt klart. Och håll i er nu. Det kommer framöver, jag hoppas ganska snart, komma ett fungerande system för kommentarer. Jag vet att många av er väntat på det ganska länge. Ni behöver ju liksom få säga emot mig, jag vet att det är viktigt för er, och jag tror det är bra för mig också. Sen ska ni hålla er i tårna. Ni ska inte tro att jag kommer införa någon slags demokrati där alla får göra sin röst hörd. Att hålla sig i skinnet är vad som gäller, men oavsett vilket, jag hoppas verkligen det kommer funka med de nya kommentarerna och det ska bli grymt kul när de är på plats. För jag tror faktiskt på det där som många säger. Hälften av anledningen att man besökte vamosrafa.se förr i tiden bestod i att läsa kommentarer. Det var ett bra forum. Jag skrev något som folk blev irriterade på, och sen höll ni igång och pucklade på varandra. Jag tror det är bra om vi hittar tillbaka till något sånt.

Som sagt, det är inte klart än, men något liknande såhär kommer sajten se ut framöver, och jag hoppas ni kommer gilla det.

Men vi ska så klart inte göra någon stor sak av detta. Det blir ingen jävla invigningsfest med snittar, fri dryck, och så vidare. Ni ska istället, precis som vanligt, få sitta och lyssna på mina visdomsord.

Båstad idag, men fjärde dag i byn för i år, och kanske min sista. Tror jag nöjer mig nu faktiskt. Det blir så stökigt framåt helgen med massor av människor och så vidare. Det är bättre att vi har mig på plats i källaren då istället. Man ska inte glömma min grund som nättroll. Jag gör mig bäst i skydd av mörkret.

Hände något idag då?

Det gick dåligt för svenskarna. Inga svenskar som spelade singel förstås, det är det ju sällan på atp-nivå, men det var två svenska par i elden i dubbeln. Inget av dem tog set.

Eriksson/Siljeström mötte challengerbrassarna Neis och Romboli. Två killar som personifierar challengertouren, skulle man kunna säga. Ungefär så långt ifrån några stjärnor som det bara är möjligt att komma. De älskar tennis, de älskar att få åka runt och spela tennis ännu mer, och om de kan tjäna någon enstaka krona på det efter alla utlägg så är det kanonbra. Det var alltså mot två spelare på denna nivå som Eriksson/Siljeström fick storstryk, och det säger väl kanske lite grann om svenskarnas nivå. Sen ska det i ärlighetens namn sägas att svenskarna servade för första set och hade setboll, Siljeström blev tyvärr som vanligt nervös. Och att brassarna utnyttjade de blytunga förhållandena mycket bra, de gjorde en bra match helt enkelt. Men det är nedslående att se att det här är det bästa vi har att kasta in i vår atp-turnering. Jag lovar, hade man frågat några sportintresserade, men inte tennisfanatiska, människor på läktarna så hade nog frågan ställts om svenskarna överhuvudtaget kan spela. Eriksson, det ser inte så bra ut, och Siljeström, jag förstår, det låter provocerande det här, men om jag fick vilken människa som helst av hans längd att jobba med så skulle jag på ett halvår kunna lära honom ha en bättre serve än Siljeström. Och om personen i fråga överhuvudtaget sett en boll av något slag innan så hade han efter något år eventuellt varit en bättre dubbelspelare också. Siljeström spelmässiga kunskaper är verkligen i princip obefintliga. Han är nästan bara lång. Och när det gäller Eriksson vet vi ju hur det ligger till. Han kämpar på jättebra, och hade han varit Sveriges typ 30:e bästa spelare, då hade allt varit i sin ordning. Nu är han Sveriges tredje bästa spelare, och där blir man ju verkligen fundersam hur allt detta kunnat vara möjligt. Vad vi egentligen gjort med de personer som spelat tennis i det här landet de senaste 20 åren. Det ska inte kunnat gå såhär fel. Det är inga nyheter det här, och det låter hårt, men ibland börjar man liksom bara faktiskt sitta och fundera över hur det ser ut. Och det här kan omöjligtvis se bra ut.

Bröderna Ymer inledde med att komma 10 minuter sent till sin match. Motståndarna fick stå och vänta. Jag förstår att de var upptagna med något viktigt. Eller så är det kanske den där berömda attityden som skulle kunna förbättras en aning. Ni kanske kan gissa er till vad jag tror på.

Otroligt befogad fråga det där av min vän Max, som bör övrigt hade landets största, och antagligen enda i och för sig, pingisblogg förr i tiden. Han blev vuxen och började hjälpa till och försöka göra sporten bättre genom att arbeta för svenska bordtennisförbundet. Precis som mångas favoritkommentar när jag skriver något negativt om svensk tennis, ”men gör något åt det själv då istället för att gnälla”. Och mitt svar blir alltid, så skulle jag kunna göra, men om jag gjorde det, vem skulle då visa på de fel och brister som finns? Antagligen ingen annan. Jag läste idag i ett av de programblad som finns i Båstad, jag förstår mig inte på det där. Det är ingen struktur. Men det låg någon tidning där, antagligen rätt dyr att producera och trycka, som ingen bryr sig om. Men i alla fall. Några personer i Sverige med tennisanknytning gick i en artikel frågan ”hur följer ni tennisen på nätet?”. Lite roligt, ingen av dem svarade att de läser min blogg, som varit störst på nätet i Sverige i snart 10 år. Jag törs sätta en slant på att samtliga tillfrågade läser vamosrafa.se, men att säga att man följer tennisen genom mig är ungefär som att säga att man röstar på Sverigedemokraterna. Folk gör det bevisligen, i höst kanske fler än de som röstar på något annat parti, men jag vet inte, hur många känner ni som säger att de röstar på Sverigedemokraterna? Jag känner nog ingen faktiskt, men jag känner nog ändå väldigt många som gör det. Där har vi problemet. Folk är så benägna att sopa misären under mattan att man inte ens vill vara en av de som läser det jag skriver, för då kan det ju verka som att man gillar mig, och det är ju inte okej, eller hur? Jag hatar ju allt med svensk tennis, det vet man ju.

För att gå tillbaka till Max fråga. Jag tycker den är väldigt befogad, för jag är säker på att det framstår som att jag faktiskt inte gillar bröderna Ymer.

Svaret är att jag önskar att jag kunde vara ett fan av dem. Det hade varit så jäkla kul, och jag hoppas att jag blir det någon gång i framtiden, men just nu har jag väldigt svårt för att vara det.

Det spelar ingen roll om det gäller bröderna Ymer, någon skidåkare, eller annan svensk idrottare. Jag är inte en person som gilla svenska, individuella idrottare, bara för att de är svenskar. Jag gillar dem inte automatiskt. Man kan väl ta skidåkarna som exempel. När Johan Olsson vann femmilen på VM för några år sen sorterade jag då, och fortfarande, in det som ett av mina största idrottsminnen. När det någon gång gått bra för Calle Halvardsson så har jag…ja, brytt mig ungefär lika mycket som jag gör kring vilken av alla norrmän som vinner. Olsson verkar vara en i mina ögon helt fantastisk idrottsman, och fascinerande person. Halvardsson verkar ganska vek, intetsägande, och inte särskilt sympatisk. Detsamma gäller damerna. Stina Nilsson följer jag med glädje. Verkar vara en mycket bra person. Charlotte Kallas extrema falskhet känns…svår att tycka om.

Jag har otroligt svårt att tycka om Mikael Ymers sätt att uppföra sig på tennisbanan, och jag har också svårt för den attityd han verkar ha till saker rent allmänt. Han förefaller betrakta sig som en stor stjärna utan att på något sätt kunna backa upp det. Han är inte något mer än en i den långa raden av alla spelare som varit långt framme som junior men sen inte riktigt klarat övergången till seniortennis. Än så länge. Han har fortfarande gott om tid att ändra på det där och bli en stjärna i framtiden. Men än så länge är han inte ett skit. Han har inte ens varit rankad bland de 200 bästa i världen, han har aldrig spelat i en atp-turnering utan att få en friplats i turneringen, och han är helt enkelt ingenting. Att då ha ett uppförande som indikerar att man tror att man är något, jag kan i alla fall inte ta det till mig, och därmed har jag svårt för att vara ett fan av honom.

När det gäller Elias Ymer så har det väl bara inte klickat riktigt. Det började när han var en av alla dem som inte tålde att jag skrev något negativt om honom och sen har det liksom bara rullat på med att jag haft aningen svårt att ta honom till mig som spelare. Han har inte en spelstil som jag uppskattar att titta på och jag tycker inte han utstrålar något när han spelar som rycker med mig och får mig att engagera mig. Samma sak här. Det är fullt möjligt, och jag hoppas verkligen det, att jag i framtiden hela tiden hoppas och hejar på honom precis lika mycket som många andra gör, men jag måste liksom få något att gilla i så fall. Han måste visa något som är möjligt att tycka om.

Svenskar är väldigt patriotiska, tror det eller ej, när det gäller just idrott. I övrigt måste vi väl vara världens minst patriotiska folk, men just när det gäller idrott är väldigt många precis så som jag inte är, man hejar på alla svenskar, i alla idrotter, utan att överhuvudtaget bry sig om ifall de har något värt att heja på eller ej. Men när det gäller tennisen, och bröderna Ymer, jag tror faktiskt det börjar spricka lite för dem. Bana 1 var inte full när de spelade dubbel idag. Den var halvbesatt, max. För något år sen hade det varit fullsmockat. Många hejar fortfarande massor på dem, men många har tröttnat. Tröttnat på att de inte ger så mycket tillbaka, inte något som bygger upp folks kärlek. Det här kan räddas om de börjar bli lite allmänt mysigare, eller om de blir sådär riktigt, riktigt bra. Men annars så går det nog lite åt fel håll för dem när det gäller folkkärheten.

Jag tror inte de bryr sig särskilt. Eller så säger ju vi alla. Om jag fått välja kanske jag hade velat att alla gillade mig istället för att hälften ogillar mig. Nja, tveksamt, det hade jag känt som ett jäkla dåligt betyg till mitt skrivande om alla varit nöjda, men jag är å andra sidan inte som alla andra barn. Jag har nog aldrig gjort särskilt mycket för att någon ska gilla mig. Om man frågar bröderna om det här så tror jag man skulle få svaret att de fokuserar på att spela tennis och vad folk tycker och tänker bryr de sig inte om. Riktigt så kanske det inte är, om jag får gissa, men än så länge har de hamnat lite snett i alla fall. Hoppas de fixar till det. Jag tror alltså att de fortfarande kan bli mer eller mindre folkkära, men då måste nog något ändras, för att folk tittade på Verdasco-Sousa istället för brödernas dubbel, det är inget gott betyg till folks uppskattning av dem.

Nu blev det här en evighetstext, så vi skiter i att prata om att Laaksonen var bra, att Bolelli är en sjukt jävla bra spelare när han väl är skadefri, och att Verdasco vann hur enkelt som helst. Vi snackar om sånt imorgon istället. Eller senare ikväll, vem vet. Nu kan jag som sagt publicera mina inlägg själv, så nu kommer det återigen kunna dyka upp nya texter lite precis när som helst.