Oj, så smärtsamt det var att se Elias Ymer i en challenger i Chicago här på kvällskvisten. När det inte fanns någon US Open-tennis att titta på ville man ju fylla ut med något annat liksom men nej, det hade känts bättre att låta bli.

Han har alltid känts lite vilsen som spelare, Ymer. Jag har aldrig riktigt fått kläm på hur han egentligen vill spela, och på senare år har jag väl mer eller mindre kommit fram till att det är inte så konstigt, för han har nog inte någon direkt idé om det själv heller. Det handlar om vilken tränare han har vid det valda tillfället. Det avgör helt och hållet hur han spelar och de gånger han inte haft någon tränare, ja då har det mest bara varit en sörja av olika idéer.

Det här var första gången jag såg honom spela sen han börjat ta råd av Fernando Gonzalez istället för Robin Söderling och mycket var ändrat. Nu skulle returerna plötsligt bara blockeras in från forehandssidan, något jag får säga är helt otroligt märkligt i och med att returspelet är hans enda riktiga styrka som tennisspelare. Vidare skulle han hålla sig klart längre bak i banan jämfört med tidigare och han skulle gå runt och spela forehand från sitt backhandshörn.

Det känns väl lite alla fel där skulle jag säga.

Väldigt bra backhand, Ymer, men forehanden, den svajar ofta.

Han är en spelare som måste hålla tempo, för när det gäller ren säkerhet är han inget starkt kort på professionell nivå. Så länge inte tempot är högt alltså. Han är relativt tempostark jämfört med vissa andra spelare på hans nivå.

Nej, det var sorgligt att se för att det var så dåligt men mest av allt tråkigt att se att det var så planlöst från hans egen sida. Det borde liksom finnas något i honom som säger att nej, det här är fel. Det här är inte det sätt som jag får ut mest av min tennis. Men tyvärr har han ingen aning. Han lägger sig till hundra procent i händerna på den som han tar hjälp av och i det här fallet verkar det kanske inte bli så bra. Detta är Gonzalez första uppdrag som tränare och även om vissa spelare som kanske inte setts som några genier som aktiva blivit rätt bra tränare, jag vet inte. Han är ju inget geni, Gonzalez, det är han inte, och han kändes väl sällan som tennisens främsta tänkare precis. Det bombades mest på i största allmänhet så länge det höll.

Lillebror Mikael spelade samma turnering den här veckan. Han gav upp i kvalet i Chicago.

Och ovanpå allt, bröderna har tydligen sagt nej till att spela kvalmatchen i Davis Cup nästa helg. Jag måste vara helt och hållet ärlig och säga att jag tycker det är lite tidigt att börja tacka nej till landslaget när man är i 20-årsåldern som de nu är. Det är liksom inte riktigt rätt inställning till saker och ting, inget överhuvudtaget.