Höll inte den här gången heller

Det är väl som att han hela tiden balanserar på gränsen till avgrunden, Nadal. Eller så är han bara lite vek. Jag tror att båda sakerna kanske gäller faktiskt. Hur som helst, ännu en i raden där han försvinner ur en stor turnering på att kroppen havererar, inte spelet.

Det där var inget bra höjdpunktsklipp. För det illustrerar inte det som vad grejen med matchen. I sju gem spelade Nadal utan tejp på sitt knä, och till synes opåverkad. Han rörde sig fantastiskt, han spelade fantastiskt, och Del Potro var nästan lika fantastisk. Att Del Potro hängde med under de där sju gemen var verkligen helt vansinnigt bra gjort. Nivån på spelet där var uppe och nosade på det absolut bästa man kan skåda.

Sen bad Nadal om att få en tejpbit på sitt knä efter sju gem, och därifrån var det bara en hiss som gick ner i avgrunden för honom. Först bara lätt påverkad, man såg att det störde honom, men inte mer än så. Sen började det synas på hans sätt att röra sig och till slut la han av att jaga bollar och började chansa istället. Och då var förstås allt över.

Det finns nog inte direkt någon brist på citat, skrivna av mig, under de senaste 10 åren där jag skriver saker om hur fantastisk Nadal är. Han är fantastisk på nästan allt. Men när det gäller att spela sig igenom matcher där något inte känns riktigt rätt i kroppen för honom, där är han nere på absolut bottennivå. Det är på många sätt förståeligt. Han vet hur det slutat när han kört på lite för hårt, lite för länge, med skadeproblem, men ska man vara riktigt ärlig så, det är inte många matcher som Nadal vunnit när han haft någon slags problem. Jag kan faktiskt inte komma på en enda. Jämför man det med andra spelare så är han där på botten. Alla de stora har lyckats få med sig matcher trots skador, men inte Nadal.

Nu var inte det här en av de där matcherna som han skulle kunnat få med sig trots problem. Inte ens i närheten. Och det är allt annat än säkert att han fått med sig den hur frisk han än varit.

De första sju gemen, där fick man se hur de stod sig mot varandra spelstyrkemässigt. Nadal var i min mening lite bättre. Han hade kontroll över matchbilden, och om det fått fortsätta så, med en opåverkad Nadal, tror jag att han hade vunnit men notera verkligen ordet tror. Det hade blivit jämnt, ytterst små marginaler, och helt vansinnigt spännande. Jag tror att Nadal hade varit lite bättre, men vi snackar ytterst små nyanser. Det man kan vara helt säker på är i alla fall att man inte kan dra några slutsatser överhuvudtaget av resten av matchen. Nyanser var ordet. När två såhär bra spelare möts är det helt otroligt små saker som avgör. En av dem har lite bättre kontroll över matchbilden och skaffar sig på så vis lite större procentchans att vinna när det ska avgöras på de viktiga poängen. Så lite handlar det om, och på de sju första gemen tycker jag det var Nadal som hade den där fördelen. Han klarade av att ligga på det som behövdes och Del Potro tvingades till en vansinnigt hög nivå för att hänga kvar.

Men det där fick vi aldrig veta, hur det hade gått. För Nadal är ju lite vek, eller?

Jag har ju faktiskt lite den känslan. Min uppfattning när han får de här problemen är att han liksom går och jagar upp sig mer och mer över dem och då mer och mer bestämmer sig för att det inte går. Eller tror ni att knät försämrades lite grann för varje minut som gick? För det var så hans förmåga att spelades påverkades. Det var inte som att han skadade sig och plötsligt inte kunde spela. Han kände något, och sen kändes det tydligen bara sämre och sämre för varje minut som gick. Han var som en skadad gubbe i ett tv-spel där energistapeln bara rasar neråt och till slut blir helt tom. Jag brukar säga att jag är ungefär så långt ifrån en medicinskt kunnig person som man kan komma. Det stämmer. Jag är den där typen av hypokondriker som inte läser på om mina hittepåsjukdomar utan istället undviker att veta precis allt om denna vetenskap för att på så vis inte ge mig själv att uppfinna nya, spännande sjukdomar. Men sportat en del har jag ju, och det jag tror om knäskador är att de sällan upplevs såhär. Snarare är det så att antingen så skadar man knät, och då kan man inte sporta vidare. Eller så känner man sig lite sliten i knät, och om man bestämmer sig för att köra på så får man betala priset för det i efterhand, eller under aktivitetens gång då knät blir svagt och risken att man skadar sig rejält blir klart högre. Men den här typen av knäskada där knät liksom blir mer och mer slitet under aktivitetens gång så man till slut måste avbryta. Ja, jo, säkert. Du har nog varit ute och joggat någon gång och till slut klivit av när du fått lite för ont i knät. Jag vet. Men att du tänker tanken betyder bara att du är en sån där osmaklig människa som måste säga emot allt. För du vet att om det varit en semifinal i US Open så hade du kört på trots att du hade ont, för att du kunde fortfarande springa. Det gör inte Nadal. Om han är smart eller vek, det får man välja själv. Antagligen båda.

Man ska inte ta någonting överhuvudtaget bort från Del Potros insats i de sju första gemen. Som han rörde sig, som han slog sin backhand. Och forehanden, ja, den är ju en forehand. Några av de där kanonerna som han skickade iväg fick mig att grymta till i soffan, något som mest sker när något väldigt utöver det vanliga inträffat. Del Potro är den enda som kan få en stor tennispublik att unisont börja låta på läktaren med ett enda slag. De där kanonerna han skickar iväg med sin forehand alltså, hur fan för han? Ingen annan kan ju. De är så mycket hårdare än alla andra tennisslag att det inte riktigt ens är jämförbart.

Man ska däremot inte säga någonting om att Del Potro vann matchen, för det krävdes det inget av honom för att göra. När Nadal väl börjat åka hissen neråt hade väldigt många slagit honom.

Jag kan nog inte välja mellan de här spelarna. I takt med att Murray börjat kännas mer och mer patetisk får det här ses som två av mina tre favoritspelare. Den tredje vann den andra semifinalen. Jag är nöjd, mina gubbar har ägt den här turneringen. Det känns bra. Att Del Potro gick till final, helt okej för min del. Men så otroligt synd att vi inte fick se den match som vi hade kunnat få se. En match som med största säkerhet hade blivit en av årets absolut bästa.

Ny chans på söndag. Otroligt bra chans. För Djokovic, han har börjat imponera. Och Del Potro. Del Potro är bra. Och Del Potro är inte rädd för någon när han är bra. Det blir en magisk uppgörelse på söndag, trots att Nadal kanske egentligen var lite bättre, och hade haft lite bättre chans mot Djokovic, än vad Del Potro har.

Det blev lite hackande på Nadal här, men vi får väl avslutade med att till hans fördel slå fast att han ändå skötte det väldigt snyggt. Ingen bitterhet, inget försök att ta bort något mer än nödvändigt från Del Potro. Felfritt uppträdande och någonstans slutar det aldrig förvåna mig hur fantastiska de här killarna, Del Potro, Nadal, och även Djokovic, är på att gå från en bubbla där precis allt och lite till handlar om att vinna, till att stå och småsnacka lite med en kompis om hur jävligt det är att han gjort illa sig. Det kanske lite grann är så enkelt att de här pojkarna har en del saker som inte vi andra har. En del onda, det var extra illa igår med vattenflaskorna för Nadal exempelvis. De stod fel snudd på hela tiden i hans värld, och en gång blev han till och med arg på en av dem. Men också en del goda, kan man lugnt säga.