Riktigt sådär hade man ju kanske inte gissat att det skulle bli under första dagen av helgens DC-kamp mellan Sverige och Schweiz.

Markus Eriksson hade förlorat. Som han hade förlorat. Totalt tempotorsk i 2,5 set mot Huelser. Han hade absolut break upp i andra set och sådär Eriksson men han var aldrig nära. Huesler blåste bort honom totalt. Han är lättspelad, Eriksson. Det är intressant hur han kan få sina motståndare att se så väldigt mycket bättre ut än de är. Huesler såg i 2,5 set ut som en riktigt bra spelare.

Sen hände något. Något mycket märkligt. Huesler ramlade. Det såg ut ungefär som när den något mindre smidiga av mina sönder försöker sig på samma stunt som den smidiga, och misslyckas. Han ramlade, Huesler, och skadade sig. Eller skadade sig inte. Jag vet inte. Båda benen gjorde han sig illa i tydligen. Han fick behandling på båda två under matchens gång. Han såg inte ut att ha ont eller någonting, han började bara spela annorlunda. Han sänkte sitt tempo, han var lite sävligare, och bra mycket sämre. Man har ju sett en del skador vid det här laget. Och en hel del märkliga skador. Men det här, Huesler ramlade alltså, och skadade låret och vaden på ena benet samt vaden på andra benet. Kramp? Ja, kanske det, men kramp brukar ju normalt bli värre och värre. Huesler hade som mest ont gemet precis efter att det hände. Sen lite mindre ont i fjärde set, och märkligt nog hade han mycket mindre ont i tiebreaket i set setet. Nja, jag vet inte. Instinktivt tänkte jag att det var ett sånt här spela hjälte-försök. Att han blev lite orolig över att tappa i kombination med att vilja uträtta något mer än att bara vinna. Han ville vinna på ett lite mer heroiskt sätt. Ni minns Djokovic en gång i tiden, ungefär. Han trodde kanske att han hade lite bättre kontroll på matchen än han hade och trodde det skulle lösa sig ändå, men det gjorde det ju inte riktigt.

Men det höll på att lösa sig för Huesler.

Det är svårt att riktigt förstå hur Eriksson lyckades undvika att vinna enklare, för ska man vara riktigt ärlig så, ja, inte var han bra efter den där ”skadan” Huesler. Han började spela serve- och volley. Han chansade på det mesta, och var som sagt lite mer sävlig än innan. Erikssons reaktion på detta hade fått hans gamla tränare Fredrik Rosengren att ställa sig och köra upphopp. Eriksson, som alltid kämpar maximalt, började kämpa ännu mer. Han kämpade, han frustade, han spände sig, han gjorde precis allt, utom då att slappna av och tänka. Han mötte en spelare som var skadad, eller åtminstone uppförde sig som om han var skadad, och bemötte detta med att bli mer defensiv, mer försiktig, och spela det mesta precis där Huesler stod, för att inte riskera att missa. Jag vet inte hur det är med er, men jag tror de flesta som överhuvudtaget håller på med sport förstår att det kan vara smart att låta någon som är skadad anstränga sig lite.

Det löste sig.

I fjärde set behövde han åtta setbollar för att släpa sig över mållinjen, Eriksson. Otroligt nog hade inte Huesler någon matchboll i tiebreaket som slutade 12-10 var det väl. Men det var ju på håret, kan man säga. Om det nu är möjligt började han krampa ännu mer på setbollarna Eriksson. Och då menar jag inte skadekramp utan en sån där kramp ni vet som man kan drabbas av om man vill någonting mer än något annat i hela världen, och sen vill det ytterligare lite.

Sen blev det avgörande set och där hade han 3-4 breakchanser, Eriksson, varav en där han hade ett helt och hållet upplagt läge att avgöra. Det ville sig inte riktigt. Han hann också med att vara under 0-30 i egen serve vid 3-3 eller något sånt, men klarade det och i matchens sista gem klarade han till slut av att släpa sig över mållinjen på andra försöket i det gemet. Det såg ut som att han var ganska nöjd med det. Han löste det, och det är vad som räknas, men jösses, om han hade förlorat den där matchen alltså…ojojoj.

Vi får väl se hur det blir med Huesler. De har ett par singelspelare till i laget, schweizarna, men då är vi nere på ungefär samma nivå som Sveriges spelare förutom Eriksson, så då börjar det kännas intressant med den avgörande match som nu antagligen kommer komma på söndag. Jag tror väl egentligen att han inte är särskilt skadad, mer än lite i huvudet, och då kommer han väl antagligen till start på söndag och spelar då hem matchen till Schweiz.

I dagens andra match, raka set för Laaksonen mot Mridha. Allt annat hade varit lite konstigt. Tycker Mirdha stretade emot rätt bra dock. Helt okej servande, och han har ju ett rätt fint spel, men alldeles för tunn så klart och på tok för temposvag men det blev inte pinsamt och det får man väl i det här sammanhanget se som något positivt.

Imorgon dubbel, och den ska vi ju vinna. Vore trevligt att leda efter två dagar, eller hur?