Nej, det där var ju en chans han borde tagit, Elias Ymer. Det är väl det man mest känner efter torsdagens spel.

Kort och koncis intervju får man säga. Ingen träffade bollen, och Sock vann, trots att det syns att det liksom är något fel på hans kropp. Den där höftkulan skulle kanske behöva bytas. Eller så behöver han helt enkelt gå ner i vikt lite. Han ser ut som en stor jäkla klumpeduns när han spelar singel. I dubbel där han inte behöver röra sig är han helt fantastisk och kanske allra bäst i världen, men i singel, där måste han ju flytta sig och jag vet inte, men det måste vara frustrerande när man inte riktigt kan göra sig själv rättvisa. Grym inställning dock i intervjun. Han har vunnit, vad är det, 5-6 matcher i år någonting, men han bara skiter i det och tänker att äsch, det är ju bra härligt att spela tennis ändå. Precis som man ska tänka. Det blir inte bättre av att han går och hetsar upp sig över det. Någon gång kanske han bli fräsch i kroppen, och då kommer han kunna spela på riktigt igen.

De har dubbel kval idag, bröderna Ymer, men det bryr sig kanske inte så många om. Därför kan vi nu sammanfatta deras och därmed svenskarnas Stockholm Open. Att de fick med sig en matchvinst är kanon. Man ska veta att de är spelare som inte är särskilt nära den här nivån och då är en matchvinst bra. Men jag känner ändå oro. Vi har ju inga andra spelare i Sverige, och därför har de fått spela de svenska atp-turneringarna sen de var nyfödda, i princip. När man går tillbaka i minnet och funderar, när känns det egentligen som att det gick rejält framåt från ett år till ett annat? Lillebror är år efter år en junior som spelar väldigt lite, och när han väl spelar är kapabel, men inte mycket mer. Och storebror är den där spelaren som kan gå bra ibland på challengertouren, men aldrig riktigt håller på atp-touren. De är superduktiga tennisspelare båda två, men det händer liksom inget. Inte som det gör för de andra spelarna i deras ålder. De känns väldigt vilsna. Lillebror minst sagt både på det personliga och tennismässiga planet. Storebror verkar på något sätt ändå vara någorlunda vuxen i skallen, men tennismässigt är han tyvärr ännu mer vilsen än sin lillebror. Jag tror inte att han just nu har någon vidare aning om vad han ska göra för att komma framåt.

Som sagt, matchvinsten som Elias tog, den är kanon. Men vi vill ju ha något mer än det här, är det inte så? Nästa år när det är dags för Stockholm Open är de 21 och 23 år gamla. De kommer få wildcards då också. Låt oss hoppas att de tills dess har tagit kliv framåt. Drygt hundra poäng upp till topp-100 just nu för Elias. Det är rätt mycket i och med att han bara har 400 poäng lite drygt. Men samtidigt är det bara ett par riktigt bra challengers, säg en titel och en finalplats. Frågan är dock om han just nu har spel för att hävda sig på det sättet i challengers men låt oss åtminstone hoppas på en bra avslutning av året här.

Resten av gårdagen då?

Både Shapovalov och Tsitsipas klarade sig med knapp marginal utan att imponera. Väldigt positivt för fortsättningen av turneringen så klart. Shapovalov tar dagens gullighetspris med sin maskot som tydligen måste sitta och titta när han spelar. Inget konstigt med det. Han är inte särskilt gammal. Klart han ska ha ett mjukisdjur med sig när han är ute och reser. Skulle nog vi alla behöva ha emellanåt.

Dagens spel då? Såhär ser det ut.

Torsdagen är sällan min favorit i Stockholm Open. Man sparar de där lata stjärnorna som man köpt in och de ska mest bara visa upp sig på något sätt. Tråkigt motstånd för både Fognini och Isner. Fognini får nog passa sig lite dock. Hans inställning känns ju inte sådär bombsäker precis och Lacko kan vara obehaglig inomhus.

Verdasco-Kohlschreiber får ses som dagens match. Rätt kul att de visserligen mötts nio gånger på atp-touren, men det var lika många år sen, nio, sen de möttes senast. Högst osannolikt att det kan bli så.

Shapovalov kommer krossa Gulbis, tror jag.