Ja, såhär några timmar efter matchen landar man ju i just det där. Om han inte vann igår, Federer. När i hela vida världen ska han då slå Djokovic igen?

En av de mer märkliga matcher jag sett mellan två toppspelare. Tennis är inte ett helt logiskt spel, och när det gäller spel på lite lägre nivå, som jag följer mycket, så är det inte alls ovanligt. Jag skulle säga att en match av tio där vinns av den sämre spelaren av den enkla anledningen att den som är bättre inte vågar vinna, är för rädd att förlora, ni förstår. Men att det är så nära att världens bästa spelare förlorar en match där han är så otroligt mycket bättre, det är inte direkt vanligt, och det var inte heller det enda ologiska. 12 breakbollar, inget break. Det var som att han igår hade en släng av det där jag nyss nämnde, Djokovic. Att han på något vis inte vågade vinna. Så fort det vankades breakboll förvandlas hans kropp till någon slags degig massa och ingenting fungerade. Det var bara att tacka och ta emot för Federer.

Tittar man på de två första seten är det omöjligt att säga något annat än att Djokovic borde vunnit matchen där och då. Antagligen med ett breaks marginal i varje set, om man skulle gå efter hur spelet såg ut. Hur Federer hängde kvar i första set hela vägen till tiebreak, otroligt. Och hur han gjorde samma sak fram till sista gemet i andra set där han bröt, ja, ungefär lika tufft att förstå. I första set fick han ju i och för sig lite hjälp av den där…volleyn, kan man kalla den för det? Fösningen, kanske man ska säga. Regeln säger att bollen får träffa racketen hur många gånger som helst så länge det är en och samma sving. Var det där ens en sving? Nejdå, det var korrekt, men antagligen det mest tursamma slag som slagits på atp-touren i år, så egentligen hade han väl förlorat setet redan där.

Sen i avgörande set, där spelade han ju plötsligt jättebra, Federer. Där var Djokovic ”bara” bättre jämfört med överlägsenheten i de två första seten. Det tredje setet hade faktiskt Federer kunnat vinna utan att det hade varit något konstigt med det. Den backhand som i de två första seten fungerade fullkomligt värdelöst fungerade plötsligt, kanske inte bra, den är faktiskt inte så bra just nu, men den fungerade i alla fall och han kunde stå emot Djokovic nötande mot det hörnet utan att behöva slica, ett slag som på det här underlaget inte är särskilt effektivt, kan man väl utan överdrift säga. Det positiva med en slice är att bollen studsar lågt och gör det tufft för motståndaren på det sättet trots att den inte är hård men när det är som på det här underlaget att bollen studsar rakt upp, även när man slicar, då blir den inte så effektiv. Men i sista set alltså, klart bättre backhand, serven fungerade bättre och bättre, och där stod han upp rätt bra mot Djokovic så på slutet kändes det öppet. Tyvärr sänkte sig Federer fullständigt i det avgörande tiebreaket. Han blev på tok för stressad och slog bort sig. Eller som de i vanlig ordning mer eller mindre förvirrade Viasat-kommentatorerna uttryckte det, han gjorde ”enkla missar” precis efter att de själva slagit fast att ”den som vågar mest vinner”. Federer vågade mest. Alldeles för mycket. Han blev stressad, tog för stora risker. Djokovic gjorde det man ska göra i ett sånt läge. Hålla huvudet kallt, spela precis som man gjort tidigare i matchen, och bara vänta på att det ska räcka. Att säga en sån där sak som att man ska ”våga mer” i ett avgörande läge. Det är så dumt att…ja, dumt är det.

Det var en väldigt bra chans för Federer det här. Djokovic gjorde en på alla vis måttligt bra match, och Federer hade i princip alla marginaler som går att ha med sig med sig. Men han vann inte ändå. Det måste kännas en aning deppigt ändå, så är det ju.

För Djokovic del, något säger mig att det där var en rätt skön seger. Det såg så ut på honom efteråt. Att känna att precis allt går emot, och man ändå slår någon som ändå är rankad så högt som trea i världen, då måste man känna sig ganska hyfsad.

Den andra semin vann Khachanov efter en stabil insats men den matchavgörande delen där var att Thiem föll igenom totalt både spelmässigt och taktiskt. En plattmatch, helt enkelt.