Så, varför skrev jag inte någon text i söndags när Elias Ymer vann en challengertitel i Frankrike?

Två anledningar. Mycket enkla anledningar.

Den första, han råkade vinna samma dag som jag hade mycket annat att skriva om. Slutspelet drog igång samtidigt som han spelade sin final. Men det mer viktiga, den andra anledningen. Jag hejar inte på Elias Ymer, inte som det är just nu, och jag har inga problem att säga det. Eller man ska egentligen skilja på det där. Jag vill att det ska börja gå bättre för svensk tennis rent allmänt, och jag ser därmed ett värde i att Elias och hans lillebror Mikael lyckas. Men när det gäller dem som individer hoppas jag som det är nu inte att det ska gå bra för dem, för jag tycker helt enkelt inte att de verkar vara några personer som jag gillar. Lite som att de allra flesta hoppas att det ska gå bra för svenska landslaget i fotboll, men det finns nästan lika många som har någon spelare i laget som de innerst inne önskar lite olycka. Tänk Zlatan. Det är trots allt en relativt stor del av svenska folket som genom åren inte hoppats att det ska gå särskilt bra för honom. Jag tycker inte det är något konstigt med det överhuvudtaget, precis som att jag inte tycker det är något konstigt med att jag inte hejar på bröderna Ymer, precis som jag inte hejar på massor av andra tennisspelare.

Varför?

Som jag sa. Enligt mitt sätt att se på det uppför sig ingen av dem på ett sätt som gör det möjligt för mig att hoppas på att det ska gå bra för dem. Jag tänker inte gå in närmare på det. Jag tycker inte det behövs. Det är inget personligt överhuvudtaget. Jag har aldrig haft någon som helst kontakt med dem, precis som jag inte har någon kontakt med någon annan inom tennisen med några ytterst få undantag. Anledning? Mycket, mycket enkelt. Det är som det är. Om man har kontakt med någon blir det plötsligt omöjligt att på ett ärligt sätt skriva om personen. Det är därför svensk sportmedia, och media rent allmänt i stora drag, har en sån extrem brist på kritik. Hur ofta ser ni någon på någon av kvällstidningarna skriva negativt om någon av spelarna som de bevakar? Aldrig. För de har kontakt, de träffas, och då finns det ingen som har kraft nog att vara ärlig, och skriva negativa saker. Det blir för jobbigt. Det är så det fungerar helt enkelt. Men som sagt, jag tycker inte man behöver vara elak i onödan. Förut var jag kanske det. Då hade jag gått in på detaljer för att kanske försöka få andra att tycka som mig. Nu nöjer jag mig med att notera att jag inte gillar dem, sen får var och en tycka precis som den vill, och heja precis så mycket som den vill. Sen kan jag personligen tycka att det är lite märkligt att så många helt blint hejar på alla idrottsmän som råkar komma från samma land. Jag tycker att man kanske också ska uppskatta idrottsmannen i fråga, men det är en väldigt mycket större fråga som vi inte ska gå in närmare på nu.

För nu ska vi nöja oss med att notera att säsongen är över för Sveriges bästa tennisspelare. För vet ni vad, även om jag inte hejar på den här spelaren så har jag inga problem överhuvudtaget att följa hur det går för honom. Det gör jag gärna, och jag har fortfarande gott hopp om att Ymers uppförande ska ändras, så att jag någon gång i framtiden kan bli omvänd och börja heja på honom.

Torsk idag i första omgången av den stora challengern i Bangalore. Otroligt synd. En challenger i den absolut högsta kategorin med hela 125 poäng till vinnaren trots att startfältet är väldigt svagt. Ymer var tredjeseedad i den här turneringen. När han vann den lite mindre challengern i Frankrike förra veckan var han sjundeseedad, om jag inte minns fel. Det var mycket, mycket enklare här, men tyvärr orkade han inte riktigt. En plattmatch mot tysken Masur här på eftermiddagen och exakt som förra året ut direkt i Bangalore. Lustigt att exakt samma grej händer två år i rad. Först storskräller han och vinner en challenger på hardcourt, på en specifik spelplats. Och ett par dagar senare är han i Indien, och gör en plattmatch. Förra året var det Pavic han förlorade mot, om jag inte minns fel. I år var det Masur. Två rätt svaga kort på challengertouren.

Inte helt klart ännu, men runt plats 130 i världen slutar han året på. Jättebra sett till hur det såg ut inför förra veckan när det kändes som att det skulle krävas ett mindre mirakel för att han skulle klara sig innanför 150-strecket. Men precis som förra året föll alla bra spelare ifrån i Le Captif, och Ymer trollade sig också ur några riktigt svåra lägen. I kvarten, var det väl, som han kändes väldigt mycket på väg ut mot Sakharov, men slingrade sig. Andra omgången var det nog. Skitsamma. Slingrade sig gjorde han i alla fall, och det i kombination med den vanliga lottningsturen, han behövde inte slå någon spelare som är bättre rankad än honom trots att han var sjundeseedad, det är rätt ovanligt, gjorde att han kunde få med sig titeln i år igen. Väldigt välkommet. Nu startar han nästa säsong med topp-100 inom räckhåll. Om han inte gjort denna fina avslutning hade det inte riktigt varit räckhåll. Viktigt också att han kommer vara seedad i alla challengers i början av nästa år. Om han rykt till runt 160 på rankingen, då hade han plötsligt inte varit seedad, och han hade tvingats lita ännu mer till sin magiska flyt med lottningarna.

Totalt sett måste året ändå vara en besvikelse. Han är i en ålder där man hela tiden ska ta kliv framåt, men i år blev det inga kliv framåt alls. Det blev en klättring från plats 140 på rankingen till plats 130. Det är en matchvinst det, ungefär. I början av nästa år fyller han 23 år, och är väl inte längre en ung spelare på väg upp. Det är i den åldern man får börja ses som en fullvuxen spelare, och det är nu några år framöver som han ska vara som bäst. Det borde vara dags att ta klivet nu kanske, om klivet ska tas. Tittar man på hans rankingutveckling så är det emellertid inget kliv på gång. Som bäst var han i början av 2015 då han var på väg in på atp-touren, åtminstone rankingmässigt. Då såg det fruktansvärt bra ut att som 19-åring vara på väg mot topp-100. Sen har han legat exakt still. Eller nej, han har pendlat lite, men hans toppar har varit på precis samma nivå. Han har legat stadigt en bit innanför de 150 bästa när han varit som bäst, men det har ändå inte kommit det där sista klivet. Han har ännu inte varit tillräckligt bra, helt enkelt.

Det är status för Sveriges bästa tennisspelare, på ett ungefär. Det är svårt att inte önska att vi hade någon bättre. Och någon som är lite lättare att ta till sig.