Som jag skrev om, det var väl i torsdags, turneringen i Pune, årets sista, var, och blev, upplagd för Ymer att vinna, eller förlora den. Det var upp till honom som startfältet och senare lottningen såg ut. Han gjorde det han skulle. Efter att ha haft det lite struligt under veckans mitt gick det sen rätt enkelt på upploppet.

Om man tar bort Albot, som visserligen är så väldigt ojämn och i normalfallet inte är något superstarkt kort på challengertouren, och kanske också Ymer, så fanns det närmare tio spelare i veckans andra challenger, den som spelades i italienska Andria. Det är helt annan nivå på turneringarna i Europa än de i Asien, men det är inga hemligheter överhuvudtaget, och det handlar om att utnyttja det. Och klara av att utnyttja det. Det är inte alla europeer som trivs med att åka till Indien och spela där i två veckor. Tvärtom, det brukar gå ganska dåligt när spelare som normalt håller till i Europa försöker göra gästspel i Asien för att mjölka poäng. Det handlar om att gilla läget, och nöja sig med att det kanske inte är lika enkelt som det är på tävlingarna i Europa när det gäller allt runt omkring. Ymer klarade av det, och det gick vägen. Mycket viktigt att han vann finalen förresten. Det handlar liksom om att vinna turneringar på challengertouren, inte om att gå långt. 29 poäng för semi, 48 för final, och 80 för vinst. Det är en enorm skillnad det, så finalerna blir väldigt viktiga. Därmed otroligt bra att han just vann två titlar och torskade i första omgången i den tredje av sina tre sista turneringar. Exempelvis semifinal i alla hade inte alls gett samma utväxling, även om det i vissa fall kräver mer att hålla en sån jämnhet.

Tittar man på spelarna han slog i den här turneringen så, visst, det är bara att vara ärlig, det hade varit en flopp om han förlorat innan finalen där han ställdes mot Gunneswaran som antagligen är den mest överrankade spelaren bland de 200 högst rankade just nu. Så han skulle vinna det här, men det är skillnad mellan att ska vinna och att göra det. Bra gjort.

Nu är det lite slagläge på rankingen inför nästa säsong också.

80 poäng kvar till att vara topp-100. Det är ju rackarns att det inte fanns en turnering till i Indien. 80 poäng är ju just det man får för en titel i de minsta challengerturneringarna.

Han har knappt någonting att försvara under de två tävlingsveckorna innan Australian Open nästa år. Så om han gör bra ifrån sig där kan det bli topp-100 redan innan Australian Open. Sen kvalade han ju inte där förra året och försvarar därmed 35 poäng, så där blir det kanske svårt att klättra så mycket. Han kommer få kvala där även 2019. Efter det har han nästan inga poäng alls att försvara fram till maj månad så jag skulle nog påstå att det nu bara är en skada som kan hindra honom för att från att bli Sveriges första topp-100 spelare på, ja vad är det, hundra år någonting?