Årets bästa?

Finns det någonting som jag är bra på, vilket kanske inte alltid är bra, men ändå, så är det att lita på det jag vet, tror, och ser framför allt annat. Om hela världen säger att Federer är världens bästa människa, men jag tror att han inte är det, så går jag på min linje. Om en tennisspelare direkt efter en spelad match säger att ett underlag är jättesnabbt, men jag sett att det är ganska långsamt, då tror jag på det jag ser framför vad någon annan påstår. Eller som lite mer vardagliga saker. När jag är ute och åker bil med min fru som påstår att nej, det kommer ingen mack på hela vägen till Uppsala härifrån på en väg som hon kan utan och innan men som jag aldrig åkt, där kanske det skulle vara att föredra att inte gå på sin egen linje att, ”äh, klart det måste komma en mack snart”, men det är en annan femma det. Dessutom finns det alltid mer bensin kvar i tanken än vad bilen påstår, så det så.

När det gäller tennisen är detta alltid en bra egenskap, att gå på det jag tror, vet, och ser. För jag kan ju tennis. Antagligen bättre än alla andra.

Så, atp:s hemsida har alltså utsett det här till årets bästa match på atp-touren, och Djokovic har också uttalat sig om att detta kanske var den bästa match han var inblandad i.

Man kan helt enkelt inte lita på folk. De är för dåliga. Man kan inte ens lita på Djokovic. Visst, det är ju lätt att ryckas med och säga det folk vill att man ska säga när det gäller såna här saker men det får finnas någon gräns, och här är den gränsen överskriden med marginal.

En match där Djokovic hade fobi för viktiga poäng, och Federer under större delen av matchen hade gigantiska backhandsproblem, var alltså årets bästa tennismatch på atp-touren? Om det varit så, då hade vi tennisfans haft ett jävla dåligt år, det kan jag säga.