40, Johnson

40, (33) Steve Johnson

Det känns som att han hittat sin nivå nu Johnson. Han ligger någonstans här, 30-40 i världen. Otroligt bra. Men han var 21:a under 2016, och så bra var han väl ärligt talat inte. Så vi som inte trodde på honom som en blivande toppspelare, vi hade väl lite rätt ändå, trots allt.

Serven. Jag tjatar ofta om serven, och det ska man göra. Serven är det enda slag där man har allt i egna händer. När det gäller allt annat i tennis är du beroende av och måste anpassa dig till motståndaren. Till och med när man tränar annat än serve är man beroende av någon annan. Men serven, där gör man till 100% precis som man själv vill, och därför fastnar jag ofta på det slaget, att det skulle kunna förbättras. Johnson har en bra serve, men med den fysik och de tekniska grunder han har tror jag att han skulle kunna utvecklas till en ren servekanon, om han bara bestämde sig för att försöka förändra lite, förbättra, men han gör det inte och där försvinner hans möjligheter att bli en absolut toppspelare.

Med en serve bland de absolut bästa, då hade hans spel räckt till för att vara på gränsen eller kanske till och med vara topp-10. Hans forehand är bra, på gränsen till ett vapen, eller ja, ett vapen är den, men inget sånt där supervapen. Och backhanden, han kommer undan rätt bra där med en blandning av att bara mota över, slica lite, och vara allmänt lurig. Han är mycket snabb för att vara en stor spelare, är rätt smart, och returnerar mer än okej. Lägg på en kanonserve där och ni har en otroligt bra spelare. Som det är nu är han istället lite svårdefinerad. Han spelar lite som om han hade en otroligt bra serve, men han har det inte riktigt och därför är han lite av en drömmotståndare för de bättre motståndarna. Hans serve är inte tillräckligt bra för att störa dem och möter han någon som är för bra i spelet så håller han bara inte där.

Blev lite rörigt det här kanske men ja, Johnson, han är 40 i världen för mig, varken mer eller mindre. Och nej, han är på intet sätt den mest spektakulära spelaren. Amerikanerna är väl sällan det nu för tiden, känns det som? Många är de och bra är de men sevärda? Isner, Querrey, Johnson, Fritz, Tiafoe, och ett gäng ännu mindre spännande topp-100-spelare. Nej, man springer inte till biljettluckan för att se dem, det gör man inte. Det var bättre förr, så att säga.