35, (30) Gilles Simon

Det här blev ju väldigt bra. Han startade året med stor risk att ryka från topp-100, och slutade det med att vara 30 i världen på atp-rankingen. Två titlar, små sådana i och för sig, men ändå, Pune och Metz, och Simon kom tillbaka helt enkelt. Inget konstigt med det egentligen. Det konstiga är väl snarare att han hade ett så uselt 2017.

De två titlarna förresten, en gång sen 2008 har det hänt honom, så det här var ett riktigt bra Simn-år helt enkelt. Sen var det inte lika bra i de större turneringarna, så långt ifrån hans bästa år då han snudd på obegripligt nog var sexa i världen för snart tio år sen men med de senaste åren mått, bra år.

Något nytt?

Verkligen inte.

Det är samma gamla Simon som motar boll och som nästan alltid har han gjort det riktigt bra. Otroligt tydlig spelstil. Han kan en sak och han gör den. Positivt nog för hans del är det en spelstil som inte går att taktika bort. Man måste vara tillräckligt bra för att slå honom.

Flackt, extremt flackt. Han har i princip ingen överskruv alls i sina slag. Serven sådär, men inte så dålig som man kanske kan tro. Returerna, helt okej. Mycket snabbt, totalt sett kanske inte så stark fysiskt, men för tennis är han mycket bra byggd. Smal, lätt, och kvick.

Spännande är det inte. Och just därför finns det väl inte så mycket intressant att skriva honom. Han spelar ganska slätstruket och han sticker inte ut på något annat sätt heller. Mer då än att han verkar vara osams med ett knippe av sina landsmän. Han fanns inte med i de viktiga Davis Cup-matcherna i år, trots att han tveklöst hade förbättrat laget. Vem fel det är, det vet man inte. Han känns inte precis som någon elaking, Simon, så lite märkligt ändå.

Född 84, inte ung längre, men mycket skonsam och energisnål spelstil. Jag tror han kan komma att ha ett riktigt fint 2019 nu när han åter får fina seedningar i de allra flesta turneringarna.