24, (13) Fabio Fognini

Ni vet vilket öga jag har till Fognini. Han kan visserligen vara den mest patetiska tennisspelare som finns. Men han kan också vara den pampigaste tennisspelare som finns. Han är himmel och helvete, svart och vitt, vad är det de heter, Jekyl och Hyde, och allt sånt där. Man vet inte. Det enda man kan veta är att man nästan alltid får den version som man inte förväntar sig. När folk förväntar sig att han ska engagera sig och kämpa, då skiter han ofta i det. När han förväntas skita i något, då biter han ihop och presterar. Jag kan känna igen mig i det här. Jag har ett drag själv av det. Går inte att förklara. Det är så jävla dumt. Men man vill göra saker som man själv vill, när man själv vill göra dem, och då gör man dem bra. När man förväntas göra något har man sällan någon större lust.

Det är ju bara tråkigt att fokusera på det negativa med honom. Så vi skiter i det.

Vi pratar istället om att han i grund och botten mycket väl kan vara det största geniet som tennisen har. Det kan man inte tro, eller hur? Men så är det.

Något av det absolut viktigaste med tennis är att hela tiden hålla igång fötterna, och så sent som möjligt plantera dem i marken för att i absolut största möjliga mån komma rätt till bollen vilket maximerar ens möjlighet att träffa den bra och att den då också landar där man vill att den landar. Det där gäller alla. Verkligen precis alla. Men det gäller inte Fognini. han planterar alltid fötterna i god tid innan han slår till. Det blir lite fel ibland, men då har han ofta förmågan att få in bollen ändå via sena kompensationer med armen. Fognini ser var bollen ska komma, det är han bättre på än någon annan, och ska man beskriva bolltalang är det en av de första grejerna man ska titta på. Fognini förstår sig på bollar. Han vet hur de uppför sig.

Perfekta slag. Vad mer ska jag säga? Hans forehand är nära perfektion. Backhanden är nära perfektion. Tekniken i returerna. Det är väl serven kanske, men det är ju liksom med flit att den inte är så bra. Någonstans innerst inne, även om han kanske inte ens vet om det själv, så tycker han att det är lite ovärdigt att vinna enkla poäng direkt på serven. Därför slår han sällan till den som han skulle kunna göra.

Det är lite fel på hans huvud. Han är ofta otroligt nervös. Tänk på det när ni ser honom spela. När han ser som mest avslappnad ut, eller när han försöker se som mest avslappnad ut, då är han som absolut mest nervös. Ju långsammare han rör sig mellan bollarna, desto mer nervös är han. Och det där förstör mycket för honom. Det hade nog varit mer hälsosamt att visa det än att lägga så mycket energi på att stänga in det. Det finns emellertid undantag. När Fognini kommer in i zonen, det händer ibland, då gäller ingenting av hans tillkortakommanden. Då bara kör han, och då kan han vara bättre än alla andra. Han har exempelvis slagit Nadal två gånger på grus. Det är det inte många som gjort kan jag säga.

Los Cabos, Båstad och Sao Paulo. Det är inte Wimbledon, US Open och Paris direkt, om man säger så. Men de där tre första turneringarna vann han i år och det smällde till rejält på poängkontot. Helt okej höst också där han var i final i en kinesisk hardcourtturnering.

Jag kan inte tänka mig att han kommer vara ens nära att försvara sin atp-ranking med plats 13 i världen. Aldrig. Men det behöver han inte göra. Fognini ska ligga och skvalpa här mellan 20 och 30 på rankingen för att överraska, när ingen tror det, och prestera några magiska matcher. Sen ska han gärna få storstryk i omgången efter där han fullständigt skiter i det också. Annars är han ju inte Fognini.

Det finns så, så, så mycket att skriva om honom. Troligen den längsta texten om någon spelare på listan redan det här så vi får avrunda men ja, Fognini, en av de stora hjältarna för min del.