6, Del Potro

6, (5) Juan Martin Del Potro

Det är med lite sorg i fingrarna som jag skriver att Del Potro är sexa i världen på min ranking. Om jag fått välja hade jag placerat honom som etta. Äh, jag säger ju såhär om tre eller fyra olika spelare, men Del Potro är i alla fall en av de spelare jag gillar absolut mest. Och han är en av få, kanske den enda, ibland i alla fall, som kan få mig att verkligen heja på någon. Jag minns hans match mot Thiem i US Open förra året. Det är inte många gånger jag rest mig upp ur soffan och jublat klockan två på natten för något som en tennisspelare gör. Eller ja, jubla och jubla. Det gjorde jag ju inte. Man vill inte väcka barnen i onödan så att säga, det kan få hemska konsekvenser så dags på dygnet, men jag reste mig upp i alla fall. Det var en magisk match, en magisk upplevelse.

Han är cool, Del Potro. Det är inte lätt att vara cool som tennisspelare. Det är många som försöker, men tennis är och förblir en idrott som i grunden är jäkligt ocool, så det krävs något utöver det vanliga för att lyckas. Del Potro lyckas, antagligen till stor del beroende på något så enkelt som att han inte försöker. Han råkar bara vara en stor, hårig lufs som rör sig mer sävligt än de flesta och ser ut som det mesta utom en tennisspelare, men som har tennisens kanske bästa, och i alla fall coolaste, slag. Hans forehand, prova att lyssna på publiken när han spelar en stor match någon gång. Visst, folk lever sig med rätt mycket när Federer spelar, men det är för att han är Federer. När Del Potro slår sin forehand, och träffar den bra, det blir ett speciellt ljud på läktarna. Det är ett pampigt slag, ett slag som ingen annan har. Mäktigt är vad det är.

Forehanden, som sagt. Kanske tennisens bästa slag alla kategorier. I alla fall det bästa forehandsslaget i världen för närvarande. Det är väl bara Gonzalez som någon gång kunnat konkurrera om att ha en lika bra forehand någon gång men han spelar ju inte riktigt längre. Han ägnar sig åt att röra till det i huvudet på Elias Ymer istället. Men Del Potro och hans forehand, det finns inget annat slag där man så tydligt, per automatik, fastnar i säcken som man gör när Del Potro börjar slå forehand. När han bara får ett uns av tid på sig börjar han massera motståndaren, och väldigt sällan slutar det med att han till slut, ibland förr, ibland senare, bankar sig igenom motståndaren. Han har också förmågan att kontra med sin forehand på ett sätt som, ja, det är imponerande. Han slår rätt hårt, så att säga.

Backhanden blev han av med när hans vänstra underarm började lägga av för ett antal år sen nu. Han har sen dess bara försökt komma bort från spel från backhandssidan. I år var det dock lite bättre. Han förlitade sig inte bara på slice och de fösningar han använt sig av på senare år. I år vågade han slå till bollen lite grann, åtminstone emellanåt, från backhandssidan också, och det gjorde honom klart farligare. Man kan ju drömma om vilken spelare han varit om han fått behålla den backhand han hade tidigt i sin karriär, innan skadan kom. Då hade han mycket väl kunnat vara uppe på samma nivå som de absolut bästa idag. Nu är han det ibland, men i normalfallet är han ändå ett litet snäpp bakom.

Serven, bra så klart, men inte särskilt bra för hans storlek. Returerna, helt okej. Fysiken, den är dålig, tyvärr. Dels håller hans kropp inte för elitidrott och dels är han ju långsam, så är det och det går inte att komma ifrån.

Hardcourt, grus eller gräs. Det kvittar. Del Potros spel skulle fungera på både is, asfalt, lera, och allt möjligt. Det går i princip inte att komma åt honom underlagsmässigt. Har man de vapen han har så behöver man inte bry sig om underlag.

30 år gammal nu, och skadad mycket i år precis som vanligt. Han kommer i början av nästa år tillbaka från en knäoperation. Vi får väl se hur det går. Det har oftast tagit lite tid för honom att hitta sitt spel igen efter långa uppehåll men låt oss hoppas att han är i skick till Australian Open och att han där återigen kan utmana de absolut bästa.

Oavsett vilket har han i alla fall spelat sig till att vara en av mina största favoriter någonsin, och det är ju stort. Större än hans US Open-titel? Kanske det.