2, Nadal

2, (2) Rafael Nadal

Det blir liksom sån press att skriva om listans allra sista spelare. Man vill berätta precis allt på en och samma gång på något vis. Men samtidigt, det är inte de här spelarna som min topp-100 handlar om. De här killarna skriver jag ju om dagligen, året runt. Så pressen kanske inte borde vara så stor, trots allt. Jag kommer få fler chanser att berätta om Nadals förträfflighet.

Visst har han oftast varit tvåa, Nadal? Det känns som det. Tvåa är hans position liksom. Det har ibland varit Federer som legat framför, men oftast Djokovic. Ibland för att Nadal generellt är borta lite mer än de andra, men ofta också att det finns en spelare som är lite bättre. Det ska dock tilläggas att han aldrig är nära att vara trea, bara han spelar någorlunda mycket. Han är antingen etta eller tvåa, så är det.

Fyra matchförluster i år. Fyra! Det är ju lite sjukt. Två av dem gav han upp också. Men så förlorade han även två matcher på allvar, så att säga. Mot Thiem i Madrid. Märkligt. Och den blytunga torsken mot Djokovic i Wimbledonsemifinalen, den enda matchen i år, alla matcher inräknade, som kan betraktas som en kraftmätning mellan de två bästa spelarna. Ovanligt lite, det brukar vara fler matcher mellan ettan och tvåan men de var tyvärr bra olika halvor i år, Nadal och Djokovic. Nadal hade sin bra halva den första, Djokovic hade sin den andra. De möttes i Rom också, det ska sägas, men då var inte Djokovic bra ännu, så det var ingen sån där kraftmätning som det var i Wimbledon.

Han spelade nio turneringar i år, Nadal. Vann fem och förlorade fyra. Det är lite så det är att vara Nadal. Det handlar om att antingen vinna eller förlora turneringar. Hårda bud. För vanliga spelare handlar det om att kämpa på och lyckas knipa någon titel här och där. Nadal vinner, eller förlorar.

26-1 på grus.

14-2 på hardcourt.

5-1 på gräs.

Vad är det för människa det här. Och komiskt nog slutar han trots den där statistiken inte året som världsetta. Inte ens i närheten av det, varken på atp-rankingen eller min lista. Vad sa jag, hårda bud. Det är jobbigt att som tennisspelare behöva leva samtidigt som en viss serb med ganska lång hals.

Hur ska man då betygsätta Nadals säsong?

Jag tycker egentligen inte den var så fantastisk som siffrorna antyder.

Han vann inte Australian Open. Han var inte ens i final. Det är ett misslyckande för honom, även om det kom ut av att han inte kunde göra sig själv rättvisa.

Han vann inte Wimbledon, trots att han var i riktigt bra form. Inte mycket att säga om förlusten, men om Nadal inte vinner, då är det inget plus.

Han vann inte US Open. Skadad igen, men det är så Nadal förlorar. Helt skadefri förlorar han i stort sett inga matcher. Det är Djokovic som kan slå honom då, ingen annan, i princip. Thiem i år undantaget som bekräftar den regeln. Men US Open var inte heller bra.

Franska Öppna, jodå, visst vann han. Men han behövde inte möta Djokovic och Thiem gjorde en väldigt slät figur i finalen. Hur i hela världen skulle han kunna undvika att vinna? Där gjorde han också mitt i turneringen en halv brutal plattmatch mot Schwartzman. Utan det regnavbrott som gjorde att den matchen spelades över två dagar hade han kunnat förlora, och vilken floppsäsong man då hade pratat om.

Masterssäsongen med titlar i Kanada, Monte Carlo och Rom, helt okej, men för att det ska betraktas som riktigt bra från Nadal ska det nog vara ytterligare någon. Han ska vinna alla sina matcher på grus när inte Djokovic är ett hot och sen någon på hardcourt också, så fyra ska han ju få med sig ett sånt här år. Något han möjligen hade fått i och för sig om han inte tvingats stänga säsongen efter US Open.

En jättebra säsong, inget snack om saken, men jag tror inte han själv är eld och lågor direkt. Han jagar igen. Han jagar Djokovic, och låt oss slå fast att han kommer göra mer än alla andra sammantaget för att försöka nå Djokovic nästa säsong. Kan han lyckas? Det är i alla fall bara han som kan lyckas. Men det är väl ändå knappast troligt att han gör det. Den stora striden kanske snarare blir i Franska Öppna. När han där ställs mot Djokovic, att försöka vinna den matchen. Det blir nog snarare där striden blir, för på de andra underlagen är väl risken att Djokovic är lite för långt framför.

En enorm idrottsman. Tennis är inte en av världens absolut största idrotter, men vi har de senaste tio åren ändå haft några av världens absolut största idrottsmän inom vår egen idrott. Det är så det är. Det är inte tennisen som gör att de här killarna ständigt ligger i topp om vem som är den största idrottaren alla kategorier. Det är att vi lyckats få exceptionella människor i toppen av sporten inom just den här perioden. Och jag håller med. Som idrottsman är Nadal utan minsta tvekan däruppe och bråkar med de absolut bästa. Han är så vansinnigt noggrann, han har ett psyke som kanske är det bästa genom tidernas, alla idrotter inräknade. Det finns möjligen ingen som kan kräma ur så mycket ur sig själv, och som har en så oerhört mycket större vilja att vinna än rädsla att förlora. Det finns bara vinster för Nadal så länge han spelar. Det är bara framåt, framåt, framåt. Det spelar ingen roll vad det står. Han ser vägen mot vinst, han ser aldrig vägen mot förlust, hur kort den senare vägen än må vara, och det gör honom i min bok helt unik. Om man fick kopiera ett idrottspsyke så hade jag nog tagit hans. Om man nu slapp hans psyke i övrigt, vill säga. Som med alla bra saker kommer det ju en baksida. Att se hans tvångstankar på banan och vid sidan om banan gör att jag inte ens vill behöva föreställa mig hur han har det privat. Eller ja, jag kan ju föreställa mig, men jag vill inte tänka på det, för blotta tanken kan ju göra att man smittas.

Den här säsongens och tidernas näst bästa tennisspelare, det är ju en okej titel. Men han hade nog gärna raderat det där lilla ordet näst.