Sista blåbäret borta

Det blir ju lite löjligt. Jag ska inte försöka beskriva det här som att det var någon match värd att analysera. Pouille är inte värdig, inte tillräckligt bra. Djokovic ska inte behöva möta någon som honom i en semifinal i en Grand Slam-turnering. Han är värd bättre. Men det är liksom ingenting att deppa över det här. Jag tycker känslan, och frågan, just nu är självklar.

När hade vi senast en match som på förhand var så stor som den på söndag är?

Mitt svar är att jag inte ens minns. Mitt långdistansminne är svagt. Men det spelades ingen liknande match förra säsongen. De möttes en gång i en stor match, men det var en semifinal. Nu är det en final, och det är större. Båda två är också bra. Båda två är förmodligen otroligt bra, även sett till sina egna normalnivåer. Och det finns något nytt. Vi vet att det inte kommer se ut som det brukar när de möts i och med att Nadal bytt spelstil. Men vi vet inte exakt hur det kommer se ut.

Det är bara att sitta och dreggla i knappt två dygn, mina vänner. Sen kommer något utanför det vanliga gå av stapeln.

Man sitter bara och skrattar. De är inte människor de där två.