Det sket sig.

Men man måste vara ärlig och säga att de får skylla sig själva.

Bröderna Ymer får skylla sig själva.

Svenska tennisförbundet får skylla sig själva.

Och svensk tennis får skylla sig själva.

Man hade kunnat göra det här på ett väldigt, väldigt, väldigt annorlunda sätt.

Jag läser Expressen. Det är min tidning, så att säga. Den är mindre dålig än Aftonbladet. Mindre vänstervriden, ska man väl säga. Jag blir mindre provocerad av att läsa den. Därför upptäckte jag igår, några timmar innan Sveriges kanske viktigaste lagmatch någonsin i tennis, jag återkommer till det, att en av spelarna i laget, Mikael Ymer, skrivit en debattartikel som publicerats i tidningen, samma dag som han alltså skulle spela den här ganska viktiga matchen för Sverige.

Nu tvivlar jag på att det var han själv som verkligen skrev artikeln. Det var nog snarare någon som gjorde det åt honom, med hans åsikter, och jag tror verkligen inte att det här gjordes under gårdagen utan det var nog bara planerat att släppas i samband med matchen, för man hoppades på spridning. Nu tror jag inte det blev så mycket till spridning. Ingen människa vet vem Mikael Ymer är om man inte är väldigt tennisintresserad. Däremot skulle jag gissa att rätt många höjde rätt mycket på ögonbrynen över att en idrottsman valde att ta fokus från sitt idrottande för att ge sig in i den politiska debatten, samma dag som det spelas en viktig match.

Jag tycker det är superbra att Mikael Ymer berättar om hur fantastiskt mottagen han och hans familj blivit i Sverige. Det är verkligen fint. Att prata om hur bra vi är här i Sverige, det ska vi göra så mycket vi bara kan. Att han, åtminstone i sitt huvud, försöker motverka rasism, det är också precis hur bra som helst. Om han träffar eller missar målet får man avgöra själv, men ambitionen är jättebra, och alla som inte skriver under på det är idioter. Om man sen ska peka ut enskilda politiker och partier, med vilka en femtedel av landets befolkning sympatiserar med, det får kan man tycka olika om, jag tänker inte ge mig in i den biten här men som sagt, att han försöker motverka rasism, för det är väl det han vill med den här artikeln, det är superbra och hedervärt. All kredd till honom för det.

Men.

Det här är liksom…så…oprofessionellt. Det är så vansinnigt konstigt. Och det är så jävla onödigt att göra just vid det här tillfället. Det är även ännu ett bevis på att de här bröderna måste ha lite av ett problem i form av att de helt verkar sakna kloka vuxna runt sig. För om man ska vara riktigt ärlig, såna här grejer händer aldrig andra professionella idrottsmän. De utsätter sig inte för sånt här. De ser istället till att ge sig själva bästa möjliga chans att lyckas med sitt idrottande genom att hålla fullt fokus under de stunder det behövs som mest.

Jag tror personligen att det hade varit bättre för Mikael Ymer om han hade tänkt mer på tennis och mindre på hur Sverige sköts, fungerar, och beskrivs just igår. Det hade funnits 364 andra dagar det här året som han kunde sett till att få en debattartikel publicerad, men han hade kunnat ägna sig åt tennis igår.

Det var kanske inte det som avgjorde, det var det förstås antagligen inte. Det handlade om massor av saker. Som att han inte riktigt har förmågan att fokusera och prestera när det förväntas. Det är ganska vanligt. Han har en ovana att skylla ifrån sig på allt möjligt vilket också tar fokus från hans tennis. Och på tal om fokus, det känns som att han bestämmer sig för att vara skadad inför varje viktig match. Han kommer ut med bandage som mer eller mindre ser ut som gips på sin arm, och visst, han har säkert en bräcklig kropp, men det är märkligt hur han lyckas hålla sig fräsch under matcher på bakgården som ingen bryr sig om men när folk tittar, då är det annorlunda. Det fanns fler bortförklaringar också. Redan dagarna innan den här lagmatchen ska mer eller mindre samtliga spelare i svenska laget ha klagat på bollarna, som är av en annan modell än de som de är vana vid. Det är stor skillnad. Det känner även vi som inte riktigt kan spela tennis när vi försöker spela. Jag trodde faktiskt inte man fortfarande fick använda såna här trycklösa bollar på professionell nivå men tydligen det fick man. Det är typ såna bollar som man köper tre för tio kronor på Ullared. Varför Colombia valde dem? Självklart, och smart. De spelar på hög höjd, de väljer bollar som flyger extra långt, och allt blir så svårspelat och oberäkneligt som möjligt. Precis som man ska använda sin hemmaplan i Davis Cup. Jag vet inte hur många gånger jag tjatat om att Sverige borde valt en ospelbar gräsbana när vi mött övermäktigt motstånd i Davis Cup. Men vi är inte såna i Sverige, om man ska generalisera. Sydamerikaner är bättre på sånt, att försöka skaffa sig själva maximala fördelar för att vinna, och där måste man bara erkänna att de är bättre än vad vi är.

Vidare kommer ni kanske ihåg vad jag skrev om igår kväll. Redan innan matchen hade man från ledarhåll i form av förbundskapten Johan Hedsberg börjat bygga upp för att kunna rädda sitt skinn vid en chockförlust. Han pratade om att man inte kan vara favorit i Davis Cup. Det är inte så smart sagt. Dels för att det är så jävla korkat, men ännu mer att det liksom blir att ropa efter vargen. Att förbereda sitt lag som bara ska vinna matchen på att det ändå är okej att förlora, det är korkat. Det är vansinnigt korkat.

Svenska tennisförbundet har gjort sitt till. Till den här matchen skickade man med en journalist som skulle följa laget i Colombia. Inte smart. Det här är killar som inte är vana vid uppmärksamhet och att då störa dem med just uppmärksamhet, otroligt korkat. Om man istället skickat iväg laget i lugn och ro till Colombia där de kunnat förbereda sig utan att någon hade en aning om vad de hittade på, precis som vanligt alltså, hade givetvis varit otroligt mycket smartare. Nu utsatte man spelarna för något som bara kunde inverka negativt.

Slutligen får också svensk tennis skylla sig själv. Den här förlusten, för nu blir det obönhörligen förlust, är på något vis en sammanfattning av så många års misskötsel. Misskötsel som gör att vi har en förbundskapten som inte kan betraktas som något annat än en välutbildad ungdomstränare och när det gäller landslagsverksamhet måste man liksom vara lite mer proffsig. Förbundskaptenen tillsätts av personerna som styr svensk tennis och personerna som styr svensk tennis tillsätts egentligen av medlemmarna. Så det är allas fel. Alla som är medlemmar i en svensk tennisklubb och inte gjort något för att svensk tennis ska styras av kunniga människor får skylla sig själva.

2-0 till Colombia står det. Elias Ymer var jättenervös och förlorade stort mot Giraldo. Han var inte där mentalt. Han blev krossad av precis allt vad gäller yttre förutsättningar och mentalt spel. Han hade knappt börjat spela när matchen var över. Det var en ickeinsats, så att säga. Han fick inte ens till ett försök.

Mikael Ymer blev krossade av Galan som är en medelspelare på challengertouren. Galan servade bra med hjälp av de snabba bollarna och den tunna luften. Ymer började snabbt fokusera på publiken som uppförde sig som…en Davis Cup-publik alltid gör, så det var inget konstigt med det, men Ymer ställde i vanlig ordning till med en stor scen. Han gjorde egentligen allt utom att spela bra tennis. Han gjorde det som han ägnar större delen av sin karriär åt, att försöka vara något snarare än att vara något. Det är också det jag ofta försöker få sagt när jag bemödar mig att skriva om honom, som här. Att det man alltid får lära sig som idrottsman, om man har kloka personer runt sig som man lyssnar på, är att man först ska bli något som idrottsman, sen kan man också försöka sig på andra saker som att bygga sitt varumärke och så vidare. Ymer har börjat i fel ände. Han har börjat med att försöka bli känd, och hoppas antagligen på att sen, någon gång i framtiden, bli en framgångsrik tennisspelare. Jag tycker bara det är så hemskt tråkigt att han inte har någon som kan få honom in på rätt bana.

Så, varför var detta svensk tennis antagligen viktigaste match någonsin?

Svenska tennisförbundet har inga pengar. Och då menar jag verkligen inga pengar. De klarar av att rulla en liten, liten verksamhet där nästan alla pengar går till kanslipersonal och omkostnader för såna saker. Man har väldigt lite att satsa på att få fram unga spelare och hjälpa dem i deras utveckling.

Om Sverige hade vunnit den här matchen mot Colombia hade tennisförbundet fått nio miljoner kronor för det, en enorm summa för dem. Jag har inte kollat på senare tid, men som jämförelse hade man för något år sen, när jag kollade senast på det, någon miljon i sponsorintäkter per år när det gäller rena pengar. Tänk då att få in nio miljoner på ett bräde. Det skulle göra enorm skillnad i satsningen på våra talanger.

Nu blir det inga såna pengar. Nu får Colombia istället de pengarna av internationella tennisförbundet. De behöver dem kanske ännu bättre än vad vi gör, vad vet jag. Som Mikael Ymer skrev i sin debattartikel. Vi har det trots allt jäkligt bra i Sverige, så vi ska inte klaga. Men för oss tennistöntar hade det ju varit lite bättre om de där pengarna trillat in, så vi hade kunnat få upp lite hopp igen. Nu är det istället lika mörkt som det varit i många år nu.

2-0 i matcher alltså. Vi kan bara hoppas att antingen Cabal eller Farah blir sjuka innan kvällens match. För om de spelar, och förlorat mot Eriksson/Lindstedt, då är det en ännu större flopp än den som bröderna Ymer stod för under fredagen.