Långt ifrån över

Jag sa det. Det är inte över.

Efter 10-15 år med de här killarna känns det som att man känner dem, och till viss del gör man ju det. Man känner deras personligheter. Man har sett dem uppföra sig, hört dem prata, och skapat sig en rätt klar bild av hur de är. När Murray höll den där presskonferensen inför Australian Open där han berättade att det inte går längre, jag sa det, det var inte ett tillfälle där han berättade att han skulle sluta. Det var ett tillfälle där han behövde bryta det som inte fungerade. Han hade garanterat länge gått och våndats över, och hoppats slippa, den här operationen, men nu kände han bara att det inte går längre. Kroppen tog beslutet åt honom. Lite som att jag går och oroar mig över mina visdomständer. Det kommer någon gång bli en operation där de kommer behöva skära upp halva käken för att lyckas karva ut dem. Jag vill inte göra det, och väljer därför att stå ut med att det gör lite ont emellanåt. Det är inte smart, för det kommer inte bli bättre, men lite så tror jag att många av oss fungerar. Vi vill inte ta jobbiga beslut själva. Vi låter istället kroppen ta besluten åt oss. När det blir tillräckligt jävligt märker man att det inte går, och då har man inget val längre. Det är inte smart, men så är det, i alla fall för mig och Murray, tror jag.

Men nu har han gjort det där jobbiga, nu ser han bara möjligheter, för det verkar ha funkat, och jösses vilken hjälte han kommer bli om han lyckas komma tillbaka till en nivå någonstans i närheten av där han varit. Och vem vet, de här robothöfterna han fått insatta, de kanske till och med är bättre än de han hade innan? Tänk er Murray med lite Iron Man-touch. Det vore något det.