Söderling spelade sin sista match för knappt åtta år sen, och var då sen senaste svensken på atp-touren. Jag skulle säga att vi nu är närmare att ha en svensk spelare på atp-touren än vi varit på nästan åtta år.

Elias Ymer var rankad 105:a ungefär såhär dags förra året. Han är nu 112:a, men har inte plockat många poäng i år och har 100 poäng någonting att försvara de närmaste veckorna, så det blir svårt för honom att bli topp-100 just nu. Allt det där är ranking dock. Elias Ymer har aldrig varit nära atp-touren vad gäller spelstyrka i min värld. Riktigt bra på challengertouren och genom det kunna spela någon atp-turneringar ibland, absolut, där har han varit förut och där kommer han garanterat landa igen, men rent spelmässigt, som sagt, för mig har han aldrig varit nära att bli en etablerad spelare på atp-touren.

Men snart tror jag att vi kommer ha en.

Jag tror att lillebror Mikael Ymer kommer vara en etablerad atp-spelare nästa säsong. Kanske redan i slutet av den här säsongen. Han är oerhört skadebenägen, och för att han ska nå atp-touren krävs det att han kan spela på en hel säsong utan uppehåll, annars samlar han inte på sig tillräckligt med poäng, men får han göra det, som sagt, då tror jag att han kommer vara där snabbare än vissa kanske tror. För det finns en stor skillnad mot storebror Elias. Mikael har redan nu spelet för att kunna spela på atp-touren, det är bara poängen som saknas. Jag tror också att han när han väl får spela på atp-touren på permanent basis kommer kunna förbättra sitt spel ytterligare, han kommer bli bättre av att möta bättre spelare.

169:a i världen just nu, Mikael, men på årsrankingen är han 87:a. Han spelar idag semifinal i challengern i Bordeaux, och vinner är han innanför de 80 bästa, 77:a, någonting. Om han i så fall också skulle vinna finalen kliver han in bland de 70 bästa, runt plats 66 landar han då. Mycket siffror återigen, men skillnaden mot Elias. Elias som på papperet också varit väldigt nära atp-touren, är att Mikael är stabil. När han spelar en challenger som den hgär i Bordeaux känns det som att det ska mycket till för att han inte ska gå långt. Han förlorar förhållandevis sällan mot dåliga spelare, och där har vi den stora skillnaden mellan dem. Mikael har en helt annan stabilitet, en helt annan säkerhet, i sitt spel. Sen har han en annan kapacitet i sitt spel också, men än så länge framför allt det där. Han är mycket svårare att slå för en sämre spelare än vad Elias är.

Kvart, final, inkvalning i masters, kvart, titel. Det där är fem av Mikaels turneringar i år. Han har några sämre veckor också. Torsk i första i en challenger, men mot starkt motstånd. Torsk i andra i en challengern, men mot riktigt starkt motstånd. Och en usel Davis Cup-helg i Colombia där han fick jättestryk av Galan, en stor flopp, men på det stora hela, han har inte förlorat mot dåliga spelare i år, och det är så klart bra. Det gör att poängen rasar in.

Det kanske allra mest intressanta är dock hur det känns, och hur det ser ut. Han mötte Mannarino i kvarten i Bordeaux igår, Mikael. Jämnt, men det kändes till slut fullt naturligt att han vann. Matchen kändes på förhand jämn, både om man frågade oddsen eller om man frågade mig, och Mikael visade sig vara lite bättre. Mannarino, ingen stjärna på grus direkt, han är extremt grussvag, men han gjorde någon bra turnering förra året, och på sin väg fram till kvarten den här veckan slog han ett par helt okej spelare. Och grussvag eller inte, Mannarino är precis på gränsen till topp-50 i världen. Slår man såna spelare, då är inte steget till att vara atp-mässig särskilt långt.

Krisen inom svensk tennis är fortsatt total. Tittar man på hur sporten sköts från förbundshåll och på hur både bredd och topp ser ut när det gäller yngre spelare är det fortsatt katastrof. Det kommer inte bli så mycket bättre på den fronten på ganska många år. Men precis som med Söderling kanske vi har lite tur och det kommer fram en spelare från precis ingenstans här. Ren tur att spelaren i fråga valde tennis och sen sett till att kunna göra sin satsning på egen hand utan att vara beroende av stöd från ett förbund som inte kan erbjuda något stöd. Jag tror i alla fall att vi snart har en atp-spelare i Mikael Ymer. För alla andra länder är det ingen grej. Det är en självklarhet att man har spelare på atp-touren. Det har ju alla. Det är bara att vi inte haft det på väldigt länge, och därför känns det lite speciellt när det nu antagligen är dags igen.

Var tar han sig därifrån då? En atp-spelare i mängden eller kan det bli ännu bättre? Det tycker jag inte vi tar nu, men jodå, i framtiden ser jag det absolut inte som omöjligt att det ska kunna bli lite bättre än så för Mikael.