Det var visst avslutning av Game of thrones igår. Jag kunde inte bry mig mindre. Allas filmer eller serier som har drakar eller andra väsen som inte existerar i verkligheten borde per automatik diskvalificerad. Så länge det inte rör sig om dinosaurier eller jättestora gorillor då. De skulle ju kunna finnas, kanske. Men nej, sånt där fantasytrams, nej, det får ni ha för er själva.

Jag har dock förstått att det är väldigt viktigt vem som sitter på tronen i Game of thrones. Det verkar skifta en del, har jag uppfattat, utan att ha sett en minut av serien. Och där kan man ju dra en parallel till vår kära idrott. Det var upplagt för ett möjligt, kanske tillfälligt, kanske permanent, tronskifte igår, men av det blev inget av. Kungen stämde i bäcken, knuffade ner undersåten som försökte sticka upp, och sitter idag lugnt och fint på sin tron, åtminstone i några veckor till.

Man har såna overkliga förväntningar när de här två möts, och värst är det egentligen för Djokovic. Eftersom han historiskt nästan konstant gjort sina absolut bästa matcher när han mött just Nadal förväntar man sig att han ska fortsätta göra det. Det är förstås helt orimligt. Därför är det lätt att säga att han gjorde en usel match igår, Djokovic, men var det kanske snarare så att han gjorde en rätt normal match? Hade man frågat mig precis efter matchen igår hade jag sagt att Djokovic var usel. Nu med några timmars distans skulle jag nog snarare säga att det var rätt normalt för att vara från honom på grus. Det där är hans normalnivå någonting, och hans normalnivå räcker inte till när Nadal är bra.

Hur bra var Nadal då?

Riktigt, riktigt bra. Det mesta stämde för honom igår. Sen tror jag någonstans inte att han är riktigt så bra som när han var bäst längre. Jag fortsätter tjata om det här med fysiken, att han inte är fullt så snabb längre, men helt ärligt, så länge inte Djokovic spelar på den absolut högsta nivå han kan, då behövs det inte. Då räcker det här hur bra som helst för Nadal, vem man än möter.

Det jag tycker Nadal gjorde bra i den här matchen var att han hade rätt taktik med sig, för en gångs skull. Han var redo, skulle man kunna säga. Han anpassade sig lite efter motståndet, något som för hans del inte är helt vanligt. Han räknade med att Djokovic skulle kasta något otroligt bra mot honom, och var därmed mer offensiv än han normalt är. Jag tror att Nadal kan dra rejäl lärdom av detta. När han exempelvis möter Thiem kommer han inte alls ut till match på det här sättet. Då kommer riskminimeringsversionen av honom ut, och han hoppas på att det ska räcka. Det gör det långt ifrån alltid. Jag tror han skulle tjäna på att alltid komma med den här offensiva inställningen när han möter de bästa. Och kanske annars också. Han är numera så otroligt mycket bättre när han slår till bollen ordentligt. Varför? Det förstår ni nog. När han tappat lite i snabbhet så tar försvaret mycket stryk av det.

Folk får sällan, aldrig, något ur Nadal. Jag har inte ens orkat kolla upp vad han sa efter matchen men det var väl mest troligt något i stil med ”tough match”, ”great opponent”, ”always tough to play Novak”, och så vidare. Delvis på grund av att han mestadels lärt sig dessa standardfraser och inte så mycket annat inom engelskans värld, men också för att han inte direkt är frispråkig. Han är skittråkig, helt enkelt. Han skulle liksom bara vilja supa ner honom och ha ett kvartssamtal med honom för att få veta vad som egentligen rör sig där inne. Eller så vill man kanske inte ens veta, jag vet inte. Men oavsett vilket, om man nu kunde få fram lite ärlighet tror jag faktiskt att det här måste vara en av de mest tillfredsställande titlarna för honom. Han måste ha tvivlat de senaste veckorna när han varit med sin mått så fruktansvärt dålig. Att han den här veckan fick krossa några sämre motståndare och sen avsluta med att besegra den bästa ganska överlägset, det måste vara fantastiskt skönt. Nu vet han att han fortfarande är bäst. För en vecka sen kunde han knappast veta det.

Ingen ko på isen för Djokovic skulle jag säga. Han gjorde inte sin bästa match, men gör han det påstår jag fortfarande att han har alla chanser att slå Nadal på grus den här sommaren. Och även, precis som han antydde igår morse, jag tror egentligen det är lite skönt för honom att få gå in i Franska Öppna som en underdog. Och att kanske kunna putta kungen av tronen där istället. Man måste också hissa Djokovic för att han fick med sig ett set igår. Han var liksom inte ens nära spelmässigt en enda gång under matchen, ändå stod det 1-1 i set vid ett tillfälle och vem vet, om han satt den där smashen vid 30-lika i första gemet i avgörande set, då hade han kunnat vinna matchen. Om han hade fått inleda det setet i ledning, då hade Nadal börjat skaka och jag tycker att det i det läget också fanns tecken på att matchbilden höll på att svänga. Nadal började bli försiktig, hamnade lite längre bak i banan och även om det denna gång fungerade, det spelsättet brukar väldigt sällan sluta väl för honom mot Djokovic, så han var illa ute där.

Franska Öppna blev inte direkt tråkigare av det här, och håll i er nu, idag börjar kvalet med båda bröderna Ymer i elden. Kolla tillbaka om en liten stund för text inför det.

Vi älskar tennis, visst gör vi det? Det är verkligen alltid en upplevelse att få se såna här uppgörelser, och man vet att nästa kan komma om bara någon vecka. Tänk att få se de här två i finalen av Franska Öppna. Det hade varit enormt.

Visst känns Rom som en av Nadals sämre grusturneringar? Så är det. Monte Carlo, Barcelona och Franska Öppna är hans bra turneringar. Rom lite halvknackig, och Madrid riktigt dålig. Han har bara vunnit Madrid fem gånger, pinsamt, eller hur? Rom då? Nio gånger. Det håller ju liksom inte. Uselt. Ja, jag skojar. Jag tänker själv så, att Rom, där vinner han ju inte alltid. Men nio gånger. Sjukt. Ska sägas att Madrid inte spelats på grus under hela hans karriär heller, så är en liten delförklaring till att han haft det tuffare där, men även att det går så pass snabbt som sagt, äh, han är rätt okej helt enkelt. Nu sitter han på ett rekord igen också. Nadal är med den här titeln åter den spelare som vunnit flest masterstitlar någonsin, en före Djokovic, sex före Federer, och många före alla andra.