Satt och tänkte på tidigare idag att det hade varit så mycket bättre om jag fortfarande var rolig. Om jag fortfarande kunde vara rolig. Alla som håller på med något blir värdelösa till slut. Jag brukar alltid säga att alla former av experter, ni vet studiopersonal kring sportsändningar och sådär, borde ha sina uppdrag under två år, sen borde de bytas ut. I början kommer man in som en frisk fläkt och tycker det är underbart att få säga det man verkligen tycker och tänker och tycker det är underbart att folk lyssnar. Sen blir man fegare, och fegare, och fegare, och till slut sitter man mest och säger självklarheter, för det är skönast så. Då riskerar man ingenting.

Jag hoppas kanske att jag själv inte är redo för pensionen ännu, någon gång ibland vågar jag i alla fall skriva det jag verkligen tycker. Men som i införinlägget kring dagens matcher till exempel. Förut hade jag nog lovat att springa landet runt naken samtidigt som jag äter upp min egen hatt, helt rå, om Mahut slog Cecchinato. Numera skriver jag sällan sånt, för tänk vad jobbigt att behöva ta sig ur det där den gång det händer. Men det hade ju varit en syns ändå. Hade varit en bra bantningskur i och för sig. Kanske något man borde göra frivilligt.

Nåja, Mahut slog Cecchinato. Vilken jävla superhjälte. Han har något superhjälteaktigt över sig, Mahut. Han är liksom så otippad. Han ser inte mycket ut för världen. Man blir inte rädd när man ser honom direkt, men oj så tuff han kan vara när det hettar till. Och är det inte så med alla superhjältar, att de ska vara lite töntiga i grunden, tills de tar på sig superhjältekostymen?

Cecchinato, semifinalist förra året, är alltså ute. Mahut, som hängt på repen i 3-4 år, och la av i slutet av förra året, blev för svår. Mahut som alltid varit helt oduglig på grus. Det är osannolikt, det är det.

Så vansinnigt bra var han inte idag heller, Mahut, men som han föll igenom, Cecchinato. Han blev så störd av Mahuts ryckiga spel att det nästan inte fanns något kvar i honom på slutet. Han träffade knappt bollen.

Mest fascinerande från matchen skulle jag säga var att se hur det i tennis är möjligt att ta sig fram utan att egentligen kunna spela. Mahut använde sig i stort sett inte av några grundslag. Han satsade på serven och returerna. Han kom gärna fram till nät. Han slog stoppbollar när läget egentligen inte fanns där. Och när han hamnade i en situation där det fanns risk för att bollen skulle gå några gånger över nätet smällde han helt enkelt på så att bollen skulle ta slut på att sätt eller annat. Det går att göra sådär i tennis. Det fungerar ofta ganska dåligt då det sällan håller i längden mot en motståndare som håller stabiliteten i sina grundslag, men Cecchinato lyckades inte hålla i någon stabilitet och Mahut fick honom att spela sin absolut sämsta tennis.

Kul sånt här. Och trots allt tur att jag inte lovade den där löpturen. Jag trodde inte att det här skulle kunna hända.