Jag satt precis och pulade lite med texten inför finalen imorgon men nej, vi gör klart den just imorgon, för ibland känns det som att man bara måste skriva om något, inte för att folk är intresserade, utan för att det är lite kul att berätta historian.

Något säger mig att inte jättemånga såg dubbelfinalen i Franska Öppna? Det var inte direkt Federer/Nadal mot Djokovic/Murray om man säger så. Utan det var istället fransmännen Chardy/Martin mot Krawietz/Mies. Jag gissar att Chardy är den enda i det sällskapet som de flesta av er känner igen. Tyskarna vann, raka set, och slog sig därmed in som nummer två på listan mest sjuka Grand Slam-vinnare under min tid med tennisen. Sjukast är fortfarande Marray/Nielsen i Wimbledon för rätt många år sen nu. Inför den turneringen hade jag placerat dem som ett av de tre sämsta paren och därmed bland de absolut minst troliga vinnarna. Krawietz/Mies var inte riktigt så obetrodda. De skrällde något alldeles fasligt och vann på atp-touren tidigare i år och har de senaste två åren varit ett riktigt bra par på challengertouren så de håller en viss nivå, men ja, ni hörde, challengertouren, det är där de normalt sett spelar, och att de nu har vunnit en Grand Slam, jag skulle vilja förklara det på ett sätt så alla förstår, men det är svårt. Alla har vi olika preferenser liksom.

Men säg såhär då, Andreas Mies är 28 år gammal och hade fram till idag spelat inte 1,5 miljoner kronor på sin tennis. Med andra ord, han är tvärminus på sitt tennisspelande hittills. Krawietz, som spelat professionellt längre än Mies, jag tror att Mies gick på college och därmed kom ut sent som professionell, jag har inte orkat kolla upp det men jag tror det, men Krawietz har i alla fall spelat in 3,5 miljoner kronor hittills. 27 år gammal är han, och har åkt runt och harvat i massor av år. Han har bland annat drygat ut kassan med lite elitseriespel i Sverige emellanåt. Jag skulle tro att han som bäst gått jämnt upp på sin tennis fram till idag.

För två veckor sen spelade de en challenger i Heilbronn, där de komiskt nog slog dagens finalmotståndare Martin i finalen. Martin hade då en annan partner, Begemann, som jag tror inte ens kom in i Franska Öppna. Veckan innan spelade de en challenger i Aix en Provence, och de har i år också besökt platser som Alicante, Marbella, och Budapest för att spela challengertennis. Rätt trevliga spelorter i och för sig, förhållandevis trevliga, men livet som dubbelspelare på challengertouren är nog inte sådär jättemysigt om man frågar mig, och när de låg där i Heilbronn på ett förmodat medelmåttigt hotell för några veckor sen, om någon berättat för dem då att de skulle vinna Franska Öppna, det hade nog ungefär varit som om någon berättade för mig att jag skulle kliva in på topp och ersätta Marcus Berg mot Spanien på tisdag. Och, kanske inte riktigt då, men jag hade nog haft större chans att göra mål än Berg ändå, så varför inte, skulle kunna vara värt att prova, Janne. Berg skulle nog bidra med mer i övrigt i och för sig men som sagt, jag hade känts farligare i läget.

Jag tycker det är lite kul sånt här. När man riktigt känner hur spelarna måste känna. Jag kommer knappast vara avundsjuk på Nadal när han vinner singeln imorgon. Det ändrar liksom inte något i hans livs. Han kan slänga ytterligare en pokal på högen och sen går han ut och tränar sådär maniskt som han alltid gör. Han kommer inte njuta, inte uppskatta det, inte känna som att han uppnått något. Men Krawietz och Mies ikväll alltså, den känslan de har, den måste fan vara helt oslagbar. Att uppnå det som för en själv borde vara omöjligt, när man gör det, då borde man må rätt bra. Så vi som aldrig ens skulle få för oss att prova med något som är omöjligt, eller för den delen ens svårt, i ett sånt här läge tycker jag vi kan vara lite avundsjuka.

Krawietz/Mies (?@Eurosport_RU ) pic.twitter.com/TyQ0AnsrpN

— doublefault28 (@doublefault28) June 8, 2019