Baggen kliver av

Idag meddelades det att Wimbledon blir Baghdatis sista turnering. Tråkigt, men rätt givet. Han har ärligt talat inte kunnat spela ordentligt på fem år eller kanske ännu mer. Hans kropp höll egentligen aldrig för tennis på högsta nivå och han fick aldrig chansen att nå de framgångar han hade kunnat nå. Han ar åtta i världen för 13 år sen, då 21 år gammal. Snacka om att spelplanen låg öppen för honom. Men han hade svårt att backa upp finalplatsen i Australian Open det året och vill man vara elak kan man säga att han egentligen aldrig hittade formen efter det. Men givetvis, en topp-100 spelare i massor av år trots att han aldrig spelat hela säsonger på grund av skador och en mycket fin karriär. Det är bara det att det hade kunnat bli så mycket mer. Är man rankad åtta som 21-åring, då är det sällan man inte uppnår mer än vad Baghdatis gjort. Skador, absolut, men kanske lite också att utvecklingen kom ikapp honom precis efter att han kom fram. Åren innan 2010 där fanns det fortfarande många spelare kvar som spelade som Baghdatis. Kontringsspelare utan direkt tryck i slagen och utan direkta vapen. Den spelstilen är väl den mest utdöende numera, eller den minst moderna i alla fall, och då Baghdatis faktiskt aldrig gjort något för att försöka förändra något i sitt spel och hänga med i utvecklingen, spelstilen har alltid varit lite emot honom skulle jag säga.

Nu låter det som att jag sitter och snackar ner honom här. Det borde jag inte. Han ger intryck av, och är säkert också, en av de mest sympatiska tennisspelarna som funnits och han har älskats därefter. Det finns väl egentligen nästan ingen som så få ogillat. Alla har liksom alltid gillat honom mer eller mindre.

Så, vad är han mest känd för, Australian Open finalen? Kolla nivån på spelet. Det där alltså. Det där…var inte så bra jämfört med dagens nivå.

Eller det här. Än idag är han mig veterligen den enda som slagit sönder ett racket som fortfarande har plasten på sig. Mästerligt.