Jag vet inte. Är det såhär det går när man inte gått så mycket i skolan och inte någon gång haft personer runt sig som kunnat lära en något om livet? Det är väl så. Men det är tråkigt att det skulle behöva bli så.

Jag har ingen bakgrund alls till det. Jag vet inte vem personen som skrivit tweeten är mer än att det står i hans profil att han jobbar på Expressen. Jag ska också vara ärlig och säga att jag inte riktigt förstår skämtet mer än att jag kan gissa mig till att det är någon slags allmän bild i Sverige om att bröderna Ymer får en hel del uppmärksamhet i media utan att de ännu presterat något överhuvudtaget. Jag menar då att om de kommit från ett annat land än Sverige, ett land som haft duktiga tennisspelare, då hade det i princip aldrig skrivit en rad om dem i tidningarna och väldigt få hade vetat något om dem. Det normala i andra europeiska länder är att man har ett gäng duktiga tennisspelare, och att de spelare som inte är rankade bland de 100 bästa i världen och inte spelar på atp-touren då i princip inte får någon uppmärksamhet alls. Jag kan gissa att det är något sånt han funderar på men det är ju inte så att man viker sig av skratt direkt. Det är mest en mening som inte betyder något, som är skriven privat av någon som ingen vet vem han är.

Vad säger ni, tycker ni att Mikael Ymers reaktion var därefter?

Kanske inte riktigt ändå. Jag har sett större påhopp i mitt liv, så att säga.

Vetefan om Expressen har någon egen VD för övrigt. Det är väl snarare hela Bonniers VD kanske. Jag vet inte. Mikael har säkert koll men mer rimligt hade det väl kanske varit om det varit chefsredaktören som fått ta tag i detta hemska problem, att en idrottsman som har som sin största merit att han kvalar in i Franska Öppna och tränat med Murray inte vill ge några intervjuer. Eventuellt ska tydligen inte heller hans bror, som har ännu större meriter, han har kvalat in i flera Grand Slam-turneringar, inte heller vilja ge några intervjuer till tidningen på grund av detta enorma övertramp, att en anställd har skrivit en mening på twitter rörande om de vunnit någon match eller inte.

Det är knappast något nytt det här sättet att se på saker. Man försöker från brödernas, och i synnerhet Mikaels, håll framkalla någon slags bild av att man tvingats slå Zlatans resa från misär till världsherravälde. Något som blir väldigt svårt då bröderna aldrig behövt uppleva Zlatans misär som ung, utan snarare haft väldigt goda förutsättningar att växa upp och utvecklas som tennisspelare. Och sen var det ju det där med världsherraväldet också. Jag har alltid varit väldigt svag för Zlatan. Inte för att vi har en enda sak gemensamt, utan för att han aldrig svikit sin linje, och alltid levererat. Han har alltid kunnat backa upp det han gjort med prestationer, och vad han än gjort har det därmed aldrig känts löjligt. Han har gjort många barnsliga grejer genom åren, men han har ändå alltid varit högst upp i näringskedjan och är man där, då kan man göra vad fan man vill, ingen kan säga något om det, för alla behöver honom. När han för ett knippe år sen höll på med sånt här, att bojkotta folk hit och dit så ja, det var inte det coolaste han gjort, men det tog åtminstone hos motparten. Han fick ut det han ville få ut. Han fick tidningarna att böna och be, och beklaga sig, om att han inte pratade med honom. De behövde honom. Han behövde inte dem till en enda procent. När man dessutom sett hur han på senare år använt tidningarna till sin fördel istället för att få uppmärksamhet kring sina egna grejer som han velat tjäna pengar på, det blir liksom lite mysigt att tänka på hur han vann sitt krig till 100%. Han lyckades förstöra för de han föraktade, och använde dem sen för sin egen vinning så fort han ville.

Nu skulle inte det här handla om Zlatan, inte minst för att det är så extremt ovärdigt att ens nämna hans namn i samma text som Mikael Ymer. De är inte riktigt på samma nivå så att säga. Ett av mina favoritcitat genom alla tider är när en svensk reporter, om det var för Café eller någon av de nedlagda sportmagasinen som faktiskt ofta var ganska bra, åkte till Milano för att försöka bena ut hur stor Zlatan egentligen var. Han fick inte prata med Zlatan själv, så klart. Zlatan pratade inte med svenska reportrar, särskilt inte i en sån situation där det inte var nödvändigt, utan reportern fick istället försöka prata med andra människor, om Zlatan, men inte ens där lyckades han alltid. När han försökte fråga en människa i staden om vad han tyckte om Zlatan blev svaret ”nej tyvärr, jag är inte värdig att prata om Zlatan”. Det är något som fastnat djupt hos mig. Dels som ett exempel på hur stor någon kan bli. När folk anser att någon är så upphöjd att man inte ens känner sig värdig att prata om personen, då har man lyckats. Men hos mig har det också dragits ett steg längre i form av att jag numera aktivt undviker att träffa de få människor som alltid varit mina hjältar. Som ni vet kommer jag själv från pingisen, och spelar fortfarande lite grann, men en gång var jag ganska bra. För 15 år sen någonting kom jag upp på en nivå där jag började möta de allra bästa spelarna och några av dem var såna som jag och säkert många även utanför pingisen sett som hjältar som unga. När jag väl spelade mot dem och träffade dem så upptäckte jag rätt snabbt att nej, det där är inte mina hjältar. Den spelare som jag som liten parvel suttit och kollat på en miljon gånger på vhs visade sig vara en riktig jävla idiot, exempelvis. Det där kunde jag inte undvika. Jag kunde inte undvika att möta de bästa spelarna, men numera undviker jag gärna situationer där jag skulle kunna stöta på andra gamla idrottshjältar. Jag har hellre den upphöjda bilden av dem, jag mår bättre av det.

Den här nivån kommer Mikael Ymer givetvis aldrig nå och det blir så extremt ocharmigt när man märker att han kämpar så hårt för det, och dessutom tar saker och ting i fel ordning. Som sagt, när man inte gått så mycket i skolan, kanske inte sett till att utbilda sig själv heller, och inte haft så många människor runt sig som man lyssnat på eller som kanske inte kunnat bidra med så mycket, då är det förstås svårt. Men att han faktiskt tror att det gör Expressen något om han inte vill ge dem en intervju, nu eller i framtiden, då är hans uppfattning av verkligheten så skev att det inte går att göra annat än att tycka synd om honom. Han är just nu på en nivå där han borde ställa sig och köra upphopp varje gång någon från Expressen ringde honom för att fråga något för så liten som Mikael Ymer just nu är som idrottsman, om han någon gång överhuvudtaget ska bli omtyckt, uppskattad eller ens känd, han kommer behöver många, många, massor och åter massor av artiklar om sig i Expressen och andra tidningar. Nu har han på twitter lovat att han, och inte heller brorsan, ska prata med Expressen, någon gång, någonsin, för att en person som jobbar på tidningen, som jag förstår det med fotboll, skrev en privat tweet där han frågade om någon av bröderna vunnit en match. Som sagt, den verklighetsuppfattningen, det är svårt att göra något annat än att bara tycka att det är synd om honom att han inte fått med sig mer lärdom under sin livstid, att han inte förstår vad som är bra och inte bra för honom.

Jättetråkigt tycker jag. Tråkigt att han på det här sättet aktivt får folk att tycka illa om honom. Han håller just nu på att slå igenom med dunder och brak och kommer nästa säsong vara en spelare i mängden på atp-touren. Första gången på 10 år som vi har en svensk spelare där. Han kommer aldrig bli någon stjärna, men med tanke på att Sverige i grunden är ett tennisälskande land som törstar efter svenska framgångar, han hade kunnat bli uppskattad, omtyckt, på ett sätt som spelare på hans nivå i andra länder in te ens kan drömma om. Nu arbetar han aktivt för att det inte ska ske då han prioriterar att uppföra sig på samma sätt som sin idol, en idol som var på en så mycket annan nivå att det inte förefaller så smart att kopiera just den här biten. Det hade liksom varit så mycket bättre om han kopierat det idrottsliga istället för då, jag lovar, den dag Mikael Ymer är topp-5 i världen i tennis, då lovar jag att jag till 100% kommer ställa mig bakom ett sånt här beteende om han känner för det. Då är han stor, då kan han göra vad han vill. Folk kommer dyrka honom i alla fall. Tills dess får jag tyvärr fortsätta se det patetiska i det, och berätta om det här inför rätt många tennisintresserade människor, som han nog gärna hade sett att de tyckte lite bättre om honom än de i framtiden kommer göra.

Eller ännu hellre förresten, tänk om han bara kunde förstå hur saker och ting egentligen fungerar, och börja uppföra sig på ett annat sätt. Då hade det varit så otroligt mycket roligare för mig och många andra att följa honom, hoppas på att han vinner, och allt sånt. Precis det som han just nu gör så otroligt svårt för oss.