Lärdomslördag

Kan inte riktigt se vad man skulle ha för sig för att inte lägga 13 minuter av den här dagen för att kolla på det här. Om inte annat för att bli sådär mysigt hypnotiserad av hur staplarna rör sig, och den aningen enformiga musiken.

Vi var en gång i tiden bra på tennis. Helt otroligt att se Björkman, Enqvist, Johansson, Norman, Johansson, och Söderling pendla upp och ner på den här listan. Jäklar vad bra de var alltså. Och det var inte som att det var i en helt annan tidsålder de var däruppe och högg. När det gäller ännu lite längre tillbaka i tiden med Borg, Wilander och Edberg, där måste man kanske ifrågasätta huruvida konkurrensen var så stor. Till liten del gäller det också när alla de andra förutom Söderling var topp-10. Söderling den enda som varit topp-10 under den tid konkurrensen varit nästan så overklig som den är idag. Men oavsett vilket, det var tufft för 10-20 år sen också, och att vi hade svenska spelare som tittade in på topp-10 emellanåt, helt fantastiskt. Stora, stora idrottsmän och det är förstås omöjligt att inte fundera över hur allt kunde gå så extremt fel för oss. Det är ju liksom inte som att nivån sänkts, det är så att nivån försvunnit helt.

Federers resa också intressant så klart. Kolla på konkurrensen när han var överlägsen världsetta i ett helt gäng år. Hewitt, Roddick, Ferrero, Moya, och så vidare. Spelare som blev fullständigt uppätna när konkurrensen sen blev hårdare. Federer ska vara rätt lycklig att han fick de där åren innan de riktigt bra spelarna kom.

Och på senare år. Det är svårt att blunda för att Djokovic under 2016 hade dubbelt så många poäng som tvåan.