Klart för kvartar

Då var vi framme vid kvartsfinaler i New York, och vi tar oss förstås ett varv genom hur vi under måndagen tog oss dit.

Först ut, en otroligt bra match mellan Berrettini och Rublev. Om valparna tänker spela på det här sättet kanske man inte måste vara så orolig för gamlingarnas frånfälle trots allt. Jag har knappast sett alla hans matcher, men det här måste vara Berrettinis bästa match någonsin. Vilken längd han hade i slagen, vad lite han missade, och vad smart han spelar. Rublev kunde faktiskt inte göra så mycket. Han fick aldrig chansen att börja attackera.

Samtidigt, tråkigt att de spelades samtidigt, eller kanske bra, jag vet inte. För det här var rent anskrämligt. Har ni sett en åttondelsfinal i en Grand Slam-turnering där en av spelarna inte vågar slå till bollen i sin forehand förut? Det fick vi se nu. Vilken frossa han fick alltså, Zverev när han skulle plocka med sig break som nog hade avgjort setet och matchen för honom i andra set. Var det tre? Fyra? Fem? Forehandsreturer som han liksom bara lyfte ut. Han klarade inte av att förmå sig själv att slå till bollen så han föste istället över den, och den flög varje gång all världens väg. Otroligt dålig match. Schwartzman hade en dålig dag, men till slut var det omöjligt för honom att inte vinna med tanke på vilka enorma mentala problem Zverev hade. Det är på nåt vis fantastiskt att han ändå kan vara nära att gå till kvarten i en Grand Slam-turnering när han är så långt nere i skiten, Zverev, men samtidigt, det är ju mest på de viktiga poängen som allt havererar. Under stora delar av matchen kunde han spelade på ganska vettigt och med tanke på att Schwartzman hade en dålig dag var det därmed förhållandevis nära att han skulle vunnit. Men efter det där totala sammanbrottet mentalt i mitten av andra set kändes det ändå omöjligt för Zverev. För man visste att om han fick chansen igen skulle samma sak hända. Hemskt, jag förstår faktiskt inte riktigt hur han ska ta sig ur det.

Slut på det roliga för Andujar. Monfils var som en jäkla mur.

Och så var det nattmatchen. Jag tycker verkligen att Nadal ser så väldigt pigg ut. Det här var hans tuffaste motståndare innan finalen och det var ju liksom inga problem. När Nadal börjar skutta omkring och jubla sådär efter sina bra bollar, då vet man att han känner sig i gott fysiskt skick. Man ska också veta att Nadal är typexempel på en spelare som växer av att känna sig bäst, som favorit, så att Djokovic åkt ut kommer garanterat göra det ännu tuffare för de andra.