Deppigt nu, Roger
Ryggproblem eller inte, jag vet inte. Men någonstans så, det är lite för många såna här märkliga förluster senaste året. Millman i US Open förra året när han blev varm, Tsitsipas i Australian Open när han väl inte hade någon annan bortförklaring än det som var uppenbart, att han var sjukt nervös. Och Dimitrov nu, kanske ryggen, kanske nervositet, kanske…jag kan ju inte säga att det är att han inte räcker till, för det gör han ju. Bara några veckor sen Wimbledonfinalen där han var klart bättre än tidernas bästa spelare, och för ett par dagar sen släppte han knappt gem mot Goffin. Men hur är det egentligen med det mentala? Hans stora svaghet genom hela karriären och vi som inte längre är pojkspolingar vet att sånt där blir värre och värre med åren. Man blir mer och mer nervös för varje år som går i princip. Kanske är det så att det låser sig lite för mycket så fort han får en lite för bra chans att uträtta något, och kanske är det ingen slump att han rök i första matchen efter att han visste att Djokovic var borta. Kanske blir det för mycket tryck på axlarna av att chansen uppenbarar sig.
Tråkigt, tycker jag. För ingen ska missta sig. Ja, jag tycker om när Federer förlorar mot Djokovic. Och ja, jag tycker utan tvekan om när han förlorar mot Nadal. Till och med mot Murray. Men det är just det jag vill ha Federer till. Jag vill att han ska spela de stora matcherna, och jag vill att han ska förlora dem. Jag behöver honom för att det ska vara värt att heja på de andra. För när Nadal nu behöver besegra Schwartzman, Berrettini och Medvedev, typ, för att vinna. Då känns det liksom som, jaha, vem bryr sig. Han kommer inte ens behöva prestera något för att lyckas och behöver man inte prestera, då sjunker mitt engagemang. Federer är alltid så fantastiskt bra att man måste prestera för att slå honom, när han då inte sänker sig själv som inatt. Det gör att jag får fantastiska tennisupplevelser och det är tack vare honom, trots att jag nästan aldrig hejar på honom.
Men varför skriver du inte om Dimitrovs fantastiska match och enorma comeback, undrar ni?
För att jag inte är Aftonbladet, Expressen, och i synnerhet inte Dagens nyheter. Jag skriver det jag tycker är viktigt, oftast viktigast, och att Dimitrov nu kan spela igen efter att inte ha kunnat spela i något år, jag tycker inte det är så viktigt. Inte nu. Det blir intressant från och med fredag, för han möter nu en möjligen så pass skadad spelare att han får frisedel till finalen, och i en final kan naturligtvis allting hända. Minns ni för några veckor sen, var det i Washington? Atlanta var det nog vid närmare eftertanke. Han torskade mot Kevin King där. King som inte ens är riktigt nära att vinna några matcher på challegertouren. Nu är Dimitrov i semi i US Open. King sitter troligen på någon bar någonstans och skryter om att ”jag slog den där killen för några veckor sen”. Jag tror båda är rätt nöjda med det, men hyfsade kontraster. King har spelat två futureturneringar sen dess. Futures, ni vet där de svenska spelarna spelar. Snäppet under challenger. Han har torskat i kvarten i båda två.
Nåja, Dimitrov pratar vi mer om framåt fredag när det är semifinaldags. Federer, jag vet inte om jag har så mycket mer att tillägga. Jag vet inte hur ont han hade i ryggen, jag vet inte hur nervös han var, jag vet inte hur hårt det här tar på honom om det påverkar hans planer för hur länge han tänker köra på. Jag vill inte braka iväg som jag gör ibland. Det enda jag tänker är väl det där, det mentala, hur mycket handlar allt egentligen om att han fortfarande har spelet, men han vågar inte vinna stora saker längre, kanske?
