Så är det. Sverige är bland de bästa i världen på tennis. Fantastiskt. Kan inte fatta hur jag kunnat missa det.

Jag trodde faktiskt aldrig det skulle hända men tennisen i vårt land har blivit lite som pingisen varit i samma land i många år. Många vet att jag ägnat mig åt pingis en stor del av min uppväxt och jag har aldrig riktigt släppt det utan hängt kvar även på motionsnivå i vuxen ålder. En sak som alltid fascinerat mig med pingisen, och det kanske inte på ett positivt sätt, är att pingismänniskor har så förtvivlat svårt att förstå att andra människor, som inte är besatta av pingis, inte är intresserade av sporten. Man är i allmänhet chockad över att det inte direktsänds pingis på minst tre kanaler varje kväll och att det är 10 personer snarare än 10 000 personer i publiken på matcherna i elitserien, man kan inte förstå det, för pingis är ju så himla kul, och kolla på hockeyn liksom, hockeyn sänds ju på tv varje kväll och det är jättemycket publik på matcherna. Varför inte samma med pingis, pingis som är världens bästa, största, mest utövade, mest fantastiska, och allmänt mest härliga sport.

Jag raljerade lite, men faktum är att det där är en uppfattning som nästan alla som håller på mycket med pingis har. Man jämför gärna också med skidåkning och pratar desperat om att skidåkning bara utövas i några få länder och inte av särskilt många människor. Man räknar in samtliga kinesiska människor som pingisspelare och kommer fram till att pingis är världens största idrott och så håller det på lite sådär.

Ni förstår nog ungefär.

Jag tycker det är fruktansvärt ocharmigt. Just det. Tidningarna skriver inget om pingis heller. Det är det man kanske hakar upp sig på allra mest. Att inte tidningarna skriver om att Sverige är superduperbra i världens största idrott. Det sliter man sitt hår över.

Jag håller med, till ungefär 3%. Lite märkligt är det att pingisen inte får mer uppmärksamhet med tanke på att Sverige trots allt är rätt bra, och det är en idrott som inte är superliten ändå.

Till 97% håller jag inte med. För man kan inte tänka såhär.

TV sänder det som flest vill titta på. Och då menar jag kommersiella kanaler. Det som flest tittar på, det som man därmed kan tjäna mest pengar på, det är det som är intressanta.

Tidningarna skriver om det som folk vill läsa och numera klicka på.

Publik tittar på det som är roligt att titta på. Inte på det som någon råkar vara bra på.

Jag tror personligen att det är väldigt svårt, eller kanske till och med helt kört, för en idrott som pingis att få ett lyft. Om jag går på en match i elitserien i hockey kan jag äta, kanske till och med äta något gott. Om matchen är tråkig kan jag stå i en bar utanför läktaren och småsnegla på den. Det är massor av människor där som brinner långt mycket mer än jag gör för något för sitt lag. Det är en upplevelse, trots att spelarna jämförelsevis inte är så vansinnigt bra. Spelarna i pingisens elitserie är troligen till övervägande del klart bättre idrottsmän än de flesta i elitserien i hockey, men det spelar liksom ingen roll. Om jag ska titta på elitserien i pingis får jag gå in i en trång gymnastiksal. Om jag har tur kan jag köpa en korv från en stackars förälder som tvångskommenderats dit för att man inte har råd med någon personal och sen får jag sitta där på en bänk och känna mig utanför, för att de andra 10 som sitter och tittar är familj till de som spelar.

Varför är det då så? Varför tittar ingen på pingis? Delvis för det där. Man spelar på platser där man inte trivs. Men också för att det helt enkelt inte lämpar sig så bra för att titta på. Det är inte så roligt. Det är lite som innebandy. Eller padel. När spelarna är för bra blir det inte särskilt kul att titta, precis tvärtemot tennis för övrigt, där det inte är kul att titta på de som inte är bra men ju bättre spelarna är, desto mer magiskt blir det.

Så, var hittar jag då jämförelsen med tennisen i denna episka utläggningen om en annan sport?

Två saker.

Dels det här att jag tycker att tennisen i det här landet börjar få en obehaglig dragning till det här att man känner sig orättvist behandlad. man förstår inte varför folk inte vill titta på Sveriges landslag i tennis, och sen stannar man liksom där. Man känner sig orättvist behandlad och man sätter sig på en sten och gråter lite, istället för att fundera över varför det är så. Man tar på sig offerrollen på en gång.

Men kanske ännu mer, precis som pingisen håller man på att börja göra det största misstag man kan göra. Man försöker uppfostra folk i att tycka något som de inte tycker, och som inte stämmer.

Pingisen kör hårt på sin grej att pingis är en av världens största idrotter, för alla kineser spelar ju och folk spelat också rundpingis på många fritidsgårdar i Nepal, så det är en stor sport. Det är bara det att ingen i västvärlden fattar det. Att det sen inte är en särskilt stor sport publikt någonstans i världen, ens i Kina, det skiter man i.

Tennisen i Sverige har börjat trycka lite på att Sverige skulle vara bra på tennis. När man ser det här hyllningsreportaget från Svenska tennisförbundet som ni kan se ovan, då undrar jag bara, går någon på det där? Är det någon som känner igen sig i det?

Jag ska börja med att säga att jag förstår att det kan bli så. Man låter säkert en person fakturera några kronor för att spela in de här reportagen och då vill man ju givetvis framställa sin uppdragsgivare i så god dager som möjligt. Men jag tycker det är fel, och jag tycker det är oroande, för jag är helt säker på att när man nu sitter och fikar på Svenska tennisförbundets kansli under måndagen, då kommer man vara ganska nöjd. Man kommer sitta och tänka något i stil med att nu är vi på rätt håll igen, eller något åt det hållet, och det är det som jag inte tycker är så särskilt bra. För då finns det ännu mindre möjligheter till förbättring.

Jonathan Mridha och Gustav Hansson.

Känner ni till dem? Några av er gör det säkert, ni är ju tennisälskare, snälla nån. Men tror ni att det finns en enda människa i Sverige, som inte har tennis som den idrott där man har sitt främsta intresse, som känner till de här två som tennisspelare? Jag skulle säga nej på den frågan.

Varför är det intressant då?

Jo, det var fem spelare i den här svenska landslagstruppen. Två av dem var just Mirdha och Hansson. Och helt ärligt, om man ska påstå att det är ett styrkebesked att ha en spelare som är rankad 600 i världen och en spelare som är rankad 900 i världen, i sin landslagstrupp bestående av fem spelare, då ska man nog fundera lite kring hur det står till. I vissa andra länder hade man nog övervägt att lägga ner all landslagsverksamhet om det var på det viset.

Bröderna Ymer är otroligt duktiga tennisspelare som ramlat ner som en skänk från ovan för personerna som jobbar med sporten centralt i det här landet. Det liksom bara ploppade upp två talanger som var beredda att göra allt för att lyckas och plötsligt fanns det två tennisspelare igen. Men i övrigt, det har varit snack i mer än 10 år om att tennisen i Sverige är på väg utför. Egentligen längre än så faktiskt. Redan när Björkman, Norman, Enqvist och Johansson spelade och var rankade topp-30 i världen pratade man om varför vi inte hade någon, eller max en topp-10-spelare. Sen när de la av och bara Söderling blev kvar pratades det om varför vi bara hade en världsspelare. Och sen de senaste åren har man väl mest bara konstaterat att det överhuvudtaget inte finns några svenska tennisspelare. Så är det fortfarande. Det är bröderna Ymer. De är bra. Sen är det Markus Eriksson som också spelar professionellt och försöker hanka sig kvar som just en professionell spelare. Sen finns det ingenting. Verkligen ingenting. Absolut ingenting. Och det oroar mig lite när jag ser vad man från Svenska tennisförbundets håll försöker sända ut för signaler. Man plockar ut klumpiga citat från spelarna och gör det till rubriker så att det låter som att det går bra. Som att vi har spelare. Som att svensk tennis tillhör världstoppen. Så är det inte. Så är det absolut inte. Räknar man in topp och bredd är vi fortfarande kanske inte längre absolut sämst i Europa, men vi är i det absoluta bottenskiktet och när man tar in den övriga världen så, vi är en blåbärsnation. En blåbärsnation som hade en helt vansinnig tur med lottningen som fick möta Israel som bara har en tennisspelare och givetvis också, formatet i tennisens landslagsturneringar där det bara behövs två spelare, det blir ganska gynnsamt för oss så vi inte behöver lufta de där spelarna som är 600 och 800 i världen.

Hur skulle jag vilja ha det då?

Jag skulle vilja att man var ärlig. När det i fredags var något hundratal personer på läktaren som mest skulle jag vilja att man berättar det, så man sen kunde vara ärligt positivt igår lördag när det faktiskt var lite folk och tittade. Lögner och desinformation, som när man igår skrev på sina sociala medier att ”närmare 1000 personer” hade burit fram de svenska spelarna i fredags. De där tusen personerna var inte på läktarna i alla fall, men vem vet, de kanske var i någon närliggande lokal. Det är inte så charmigt det där och det gör folk irriterade.

Viktigast av allt dock, jag skulle vilja att man en sån här gång använder framgången, och den lilla uppmärksamhet man får, att belysa de problem man har. Att man inte har några sponsorer och därmed inga pengar att satsa på att försöka få fram nya spelare. Att man inte har några spelare nu utan måste ha med spelare som är rankade 600 och 800 i landslaget och fundera över hur det kan vara så. Lite ärlighet, och försöka lyfta sporten därifrån, istället för att hela tiden skjuta problemet framför sig och försöka sända ut en bild av verksamheten som inte stämmer. Sverige är en fullkomligt urusel tennisnation, Sverige är inte en av världens bästa tennisnationer.

Det är tur att det är Davis Cup så sällan, och att Sverige inte kommer vara med i ATP Cup i början av nästa år för att man förstås är för dåliga för att ta sig in en en av de 24 nationerna som deltar. Därför behöver ni inte läsa det här gnället så ofta för jag förstår att det mest blir deppigt. Det är ju onekligen roligare att läsa om något som går bra.

Men matchen mot Israel, den vann Sverige i alla fall. Sela var skadad, därför kunde Eriksson slå honom, därför spelade han inte dubbel, och därför spelade han inte den fjärde matchen. Mikael Ymer mötte två spelare som inte var möjliga att förlora mot. Eriksson hade lite tur att Sela inte var 100% fräsch. Eriksson/Göransson stod för en sällan skådad genomklappning och tog knappt gem i dubbeln trots att en av motståndarna inte spelar professionellt, och Ymer slog sen samma spelare i den fjärde singelmatchen. Det var inte möjligt att förlora matchen, kort sagt. Inte när Mikael Ymer, som är en duktig spelare, var med.

Nu nytt kval till Davis Cup-finalen i mars nästa år. Vinst för Sverige där och man är med i det där slutspelet i Madrid, där man givetvis är totalt chanslöst, men det vore väl kul. Så, till dess, till mars nästa år, tycker jag vi kommer överens om att prata så lite om svensk tennis som möjligt. För något positivt lär inte hända, och därmed är det bara tråkigt att skriva om.

Bröderna Ymer däremot, de ska vi så klart skriva hur mycket som helst om. De är två jätteduktiga spelare som snart spelar på högsta nivå. Tyvärr är de också det enda positiva som finns inom svensk tennis numera.