Det där trodde jag inte. Eller ja, jag trodde visserligen att Djokovic skulle vinna 3-0, men att han skulle kunna tappa både ett eller möjligen två set. Att han skulle bli så ultimat pressad spelmässigt däremot, det trodde jag inte och det är helt solklart, Thiem är däruppe i toppen nu, även på hardcourt. Om han är stabil på den här nivån från framtiden utvisa. Är han det måste man direkt säga att det är fullt realistiskt att han vinner Franska Öppna i somras exempelvis. För han var absolut i nivå med Nadal i den här turneringen på hardcourt, och Thiem gynnas mer av grus än Nadal gör. Man borde nog titta lite på oddsen på att Thiem vinner Franska Öppna förresten. Men det ska vi inte fastna i nu.

Mycket Thiem. Ja, för jag gör som jag alltid gör. Jag fokuserar på det som är den stora grejen. Idag var det inte att Djokovic vann eller att Thiem förlorade. Idag handlade det om att Thiem var så fruktansvärt bra, och så pass nära, mot tidernas bästa spelare som dessutom egentligen hade en bra dag.

Djokovic hade en bra dag ja, men kanske att han till viss del slarvade bort den.

Hans nivå i de första fem gemen, när han verkligen slog till bollen, var helt fantastisk. Man ska veta att det alltid är två om något i tennis. Kanske att Thiem var lite på bakfoten i början. Men det var mest att Djokovic bara bestämde sig för att trycka till och inte ge Thiem chansen att vara med och spela. Han var totalt överlägsen och om det fortsatt så hade det blivit tre raka utan snack.

Men sen ändrades det. Thiem fick lite mer tid på sig, han hann plötsligt med att spela, och spelet jämnade ut sig. Det var inte jämnt, men Djokovic implodera helt på egen hand i början av andra set. Thiem fick breaket och lyckades på något osannolikt sätt hålla det, och sen också bryta igen när Djokovic bröt tillbaka i slutet av setet. Andra set var en uppvisning gällande mental svaghet av Djokovic. Jag förstår faktiskt inte var det kom ifrån riktigt.

Sen övergick den mentala svagheten i destruktivitet för Djokovic. Han var arg på domaren, publiken, troligen lite på sig själv också, och det blev svårt att prestera. Thiem fick med sig tredje set ganska enkelt.

Djokovic lyckades hitta sig själv precis i början av fjärde och det var avgörande. 5-10 minuter till av den mentala blockaden där och han hade förlorat. Men nu fick han tag i det och även om han inte alls hade kontroll på varken Thiem eller matchbilden, det blev ändå det där klassiska, att det liksom tippade mer och mer åt Djokovic håll och plötsligt kändes det som att det skulle ganska mycket till för att Thiem skulle få med sig något. Han behövde dock lite hjälp till slut, Djokovic, för Thiem var bra i fjärde också, men det kom ett skitgem, ett gem som egentligen avgjorde matchen för även om Thiem sen höll sin serve första gemet i skilje, i alla fall jag kände inte att han skulle få någon mer chans och det fick han inte.

Det var matchen i stort det. Hur var spelet då?

Det är väl det som är det riktigt intressanta. Att Thiem var så otroligt bra med där. Hans kombination av defensiv och offensiv är precis det som Nadal borde kunna slå Djokovic med, men det som han inte ens vågar försöka slå Djokovic med numera. Men Thiem vågade. Han var den av dem som hade klart lättast för att komma till lite enklare avslut och han stod emot otroligt bra försvarsmässigt. Det var inte många gånger som Djokovic liksom nötte ner Thiem och på så vis fick enkla poäng. Det var mer att Thiem gav sig själv chansen men missade. Han hade i den här matchen inte alls samma utdelning på sin offensiva backhand som mot Nadal och Zverev. Om han haft det vete katten hur det här slutat.

Hur ska man se på det hela från Djokovic synvinkel då?

Ja, först av allt så måste man väl säga något om publiken. Man förtjänar att bli omtyckt av folk. Jag skulle aldrig drömma om att kritisera någon var att den inte gillar en viss person. Djokovic har med all önskvärd tydlighet misslyckats med att bli omtyckt, i princip oberoende av var han spelar någonstans. Jag har bara så svårt att förstå det.

Att alla håller på Federer, så är det. Det är liksom någon slags mänskligt budord här i världen.

Att fler gillar Nadal än Djokovic, det har man ju lärt sig, det är lite halvsvårt att förstå, men så ologiskt är det kanske inte, jag vet inte. Det är svårt att välja den ena framför den andra och folk har kanske valt Nadal lite för att han kom först.

Men att det i en sån här match är säkert 90% av publiken som hejar på Thiem, jag har svårt att förstå det, men det är nog ingenting mot hur svårt Djokovic har att förstå det. Visst, absolut, publiken gillar alltid i någon mån en underdog, men när man är tidernas bästa spelare inom en idrott, och knappast har en personlighet som så många kan ha så mycket emot, det är anmärkningsvärt ändå att en så extremt stor mästare är så icke uppskattad. När Djokovic efter matchen står och säger att den här turneringen och den här banan är hans absoluta favorit av alla, då mår man ju lite dåligt ändå. Det hade liksom varit så mycket skönare om han istället bara bett alla dra åt helvete för att sen fråga dem varför de inte har vett nog att uppskatta den som är bäst.

Han klarade sig med ett nödrop, Djokovic, men det säger väl också något om hur enorm han är. Thiem hade en fantastisk dag där det mesta gick rätt. Ändå är det Djokovic som helt utan några konstigheter viftar lite med näven, helt utan större känsloyttringar efter matchen. Det är liksom inget speciellt för honom att vinna. Det är i grunden en självklarhet.

Jag avslutar med det som i mitt tycke är det viktigaste talesättet vi har inom tennisen. Det viktigaste eftersom det är jag som myntat det.

Om allt bara går som det ska så vinner Djokovic.