Det är intressant ändå det här med att olika årgångar kan vara så olika starka. Inom tennisen har det varit extremt mycket så sen jag började följa tennisen.

Federer var en stark 81:a, men inte mycket där i övrigt. 82, 83, 84, mycket svaga årgångar. Några bra 85:or med Berdych, Tsonga, Isner och Wawrinka. 86:orna med Nadal och Gasquet, Monfils och Anderson också. Sen den fantastiska 87-årgången med Djokovic, Murray, Fognini, Querrey. Faktiskt ingen sjuk bredd, men toppen på 87:orna, rätt bra. 88:orna Del Potro och Cilic, numera också Bautista. Rätt okej. Sen blir det fascinerande tunt. Mellan 90 och 95 finns det absolut enstaka superspelare, men generellt, vad hände då egentligen? Varför föddes det inga människor som kan spela tennis under dessa år? Otroligt tunt. Fascinerande tunt. Rent statistiskt borde det vara omöjligt, men till viss del kan det nog handla om att det var så svårt att slå sig in under denna period. Spelarna födda 85-88 var så pass bra att det liksom inte fanns någon plats, och det dröjde därmed ett gäng år innan det kom spelare som var bra igen.

96:orna har alltid varit en intressant årgång, för det skulle vara en superårgång. Det pratades jättemycket kring spelarna födda detta år. Nu fyller de 24 år i år och ska nu gå in i sin bästa period som tennisspelare.

Jag tycker historien om dessa 96:or är klart intressant.

Vi ska prata om detta i podden imorgon förresten. Så lyssna då, men jag började fundera på det så pass mycket att jag var tvungen att skriva om det också.

Har ni koll på vem som i riktigt unga år var bäst av dem?

Det var faktiskt Garin. Man glömmer lätt bort det faktiskt då det känns som han varit med så länge, och har haft så många dåliga år emellan. Men Garin vann juniorsingeln i Franska Öppna 2013. Han hade då just fyllt 17 år och var stekhet. Alla var övertygade om att han skulle gå raka vägen mot världstoppen men så blev det inte. Han föll ifrån totalt och harvade på låg nivå i många år innan han för ett par år sen började vinna på challengertouren, sen tog sig in på atp-touren och efter ett bra drygt senaste år är han nu på plats 18 i världen. Vilken fantastiskt stökig karriär. Jag var helt säker på att han inte skulle bli något under downperioden. Jag var aldrig så övertygad om att han skulle bli fantastisk, och det fanns en annan spelare, en italienare, Quinzi, som tidigt var väldigt långt fram bland 96:orna. Han har med nöd och näppe nått challengertouren som bäst, precis som jag trodde skulle bli fallet med Garin. Men han blev liksom aldrig något. Nu harvar han på futuretouren och slog faktiskt Christian Lindell tidigare i år. Kanske ingen stor merit. Men jag trodde länge att båda spelarna som låg längst fram i generationen skulle ha totala floppkarriärer. Garin kom dock igen, och är med sin plats 18 i världen nu fyra bland 96:0rna.

Elias Ymer är ju också 96:a. Han var med i den absoluta toppen under de där åren då Garin var i toppen tillsammans med Quinzi och senare också Coric. Ymer är nu utanför de 200 bästa och är tillsammans med Quinzi den enda av de starka 96:orna som haft en såhär långt misslyckad karriär.

Coric var det ja. Han var riktigt bra som junior han också. 2013, när de här spelarna spelade juniorslamsen. Om man är bra är det när man är 16-17 som man eventuellt spelar dessa turneringar och sen fokuserar man på professionell tennis. 2013 vann Coric US Open. Garin vann Franska som sagt och Qunizi vann Wimbledon. Australian Open vann Kyrgios som gjorde något så sällsynt som att spela en juniorslam sitt sista juniorår som en absolut toppspelare men det var på hemmaplan och jag har för mig att han inte hade tänkt att spela, men att han åkte ur den riktiga turneringen och då körde juniorsingeln. Coric i alla fall. Han var egentligen den som bäst klarade övergången till proffstennis och han sprang igenom challengertouren snabbt för att ta sig in på atp-touren. Han snuddade vid topp-10 för något år sen men nu har hans karriär satt sig och han är runt 30 i världen, varken mer eller mindre.

Av de absolut topparna har nu Garin alltså blivit bäst, Coric har haft en riktigt stadig karriär och Ymer och i synnerhet Quinzi har misslyckats.

Visst skrev jag att Garin är fyra bland 96:orna just nu på rankingen?

Khachanov kom fram ganska tidigt, och var med spelarna däruppe och hackade lite. Det stökade för honom i några år och det kändes ett tag väldigt oklart men han fick till det, slog sig in på atp-touren ganska tidigt och har nu varit i toppen i ett par år.

Medvedev då? Han var ingen större höjdare som junior utan har liksom nött sig uppåt, nådde atp-touren, och sen ett par sjuka genombrott senaste åren. Det hade stått i höga odds att han skulle bli bäst av 96:orna för sju år sen när de spelade juniortennis kan jag säga.

Och så har vi Berrettini. Han var så osynlig under dessa juniorår att jag idag till och med var tvungen att kolla så han var 96:a, men jodå, han är 96:a och därmed den andra topp-10-spelaren född 1996. Han kom igång lite senare än alla andra rent allmänt men sen han väl började vinna på challengertouren har det gått stadigt uppåt och så genombrottet förra säsongen då. Han var knappast ens påtänkt som en toppspelare när de var juniorer.

Vad kan man dock lära sig av detta?

En första grej är att övergången från juniortennis och proffstennis är mycket tuff och det gäller att vara förberedd för den spelmässigt. Ymer är ett mycket tydligt exempel på en spelare som hade, och fortfarande har, ett valpigt, ganska orejält spel som är svårt att automatiskt förbättra när man blir äldre och starkare. Samma sak med Quinzis spel och faktiskt delvis också Garins. Garin har dock lyckats bygga på, och bygga om sitt spel och har nu ändå nått toppen. Coric till liten del också. Han har redan krämat ut väldigt mycket av det han har.

Medvedev, Berrettini, och Khachanov precis tvärtom. Tydligt spel med tydliga vapen där det finns en självklar, rak, enkel väg mot förbättring om man bara gör rätt saker.

Lärdom med andra ord. Jag tror personligen att det absolut är väldigt viktigt att ligga bra som junior, men det får inte ske på bekostnad av att man fastnar i ett spel som kanske är så effektivt som möjligt som junior, men som sen blir problematiskt att flytta över till en proffskarriär. Jag tror att man tidigt ska försöka hitta det bästa man har i sitt spel, och sen försöka bygga stenhårt kring detta och förfina det så mycket som det bara går. Sen givetvis försöka få till resten så bra som möjligt också, men att köra på den svenska modellen, där man ska vara ungefär lika bra på allt, då sätter man sig i en problematisk sits, tror jag.

Fanns det någon mer?

Jag vidhåller, om Daniel Windahl haft lite bättre ordning på skallen och gjort rätt grejer i lite större utsträckning tror jag att han idag i alla fall hade varit vår bästa svenska 96:a. Tyvärr fick vi aldrig något svar på om jag hade rätt. Han började ägna sig åt vad innebandyn är för hockeyn, tennisens egen innebandy, padel. Tror han blev bäst i Sverige i den sporten på något år. Kanske lite tveksam klass på sporten då, eller vad man nu ska säga. Synd i alla fall. Hade varit kul att se honom ge det chansen.