Man får ju lite extra tid att undersöka saker nu när det inte spelas någon tennis kan man ju säga.

Nyss satt jag och tittade till svensk tennis lite grann. Jag har haft svensk tennis som en stående fråga när jag spelat in avsnitt till min podd Skicka mig vidare. Gemensamt för de flesta jag pratat med har varit att de inte riktigt velat säga att svensk tennis befinner sig i en fullständigt usel tid utan att det mest är lite dåligt, men att hopp finns, det blir nog bättre typ.

Hur är verkligheten då?

Jag tänkte faktiskt vara så fräck att jag plockar bort bröderna Ymer. De är två fantastiska undantag som kom lite som en skänk från ovan då det var som absolut mörkast för svensk tennis. De är så klart en del av svensk tennis. De är svensk tennis numera kan man säga. Men de är inte en del i någon slags satsning på att gå fram spelare som lyckats. Och det är där jag tycker det blir intressant att plocka bort dem. Hur ser det på den fronten då? Den här mängden, bredden svenska spelare som ska komma upp och fylla upp världens tennistourer på olika nivåer och ge oss intresserade något att hålla koll på precis hela tiden.

Ja men det är väl sämre än någonsin faktiskt.

Mikael Ymer är runt 60 i världen, Elias Ymer är runt 200 i världen. Markus Eriksson är runt 300 i världen och Christian Lindell är runt 350 i världen. Det är de spelare som Sverige haft nu ett par. Eriksson och Lindell har legat där i några år och bröderna Ymer är bra. Eriksson 30 år gammal nu, Lindell 28 år gammal.

Där har ni dem. De svenska spelarna som i någon mån åtminstone försöker sig på en professionell karriär.

Sen då? Jodå, vi har spelare som tävlar och jag vet inte, de kanske hoppas på någon slags professionell karriär, men jag tycker verkligen det är påfallande att Sverige, om man bortser från bröderna Ymer, inte har en enda spelare rankad bland de 500 bästa i världen. Det är alltså inte så att vi saknar spelare bland de 100 bästa. Inte bland de 200 bästa. Inte bland de 300 bästa. Inte bland de 400 bästa. Utan bland de 500 bästa. 500!

Innan jag fortsätter ska jag ge lite perspektiv på det.

Holland har lite större befolkning som oss. Historiskt mycket sämre än oss på tennis, men lite större. De har 7 spelare rankade topp-500 som är 25 år eller yngre.

Belgien, lika stora som oss befolkningsmässigt. Faktiskt 1 spelare 25 eller yngre bland de 500 bästa, men 9 totalt mot våra 4.

Österrike, lite mindre än oss. 5 spelare topp-500 som är 25 år eller yngre.

Schweiz, lika stora som oss och rätt bra på tennis, eller hur? Det går trögt för dem med återväxten, men ändå 2 spelare 25 eller under som är topp-500.

Serbien, mindre än oss. 6 spelare under 25 år som är topp-500.

Kroatien, hälften så stora som oss men overkligt bra på sport rent allmänt. 4 spelare 25 år eller under som är topp-500.

Jag skulle kunna hålla på rätt länge. Jag högg några länder ur luften bara. Det finns motsvarande länder som är svagare än oss. Gemensamt för dessa är att de är samlade i Norden. Norge är på samma nivå som oss, Finland har det väldigt trögt, Danmark börjar faktiskt få upp någon spelare underifrån men totalt sett sämre än oss också.

Någonstans tycker jag dock det är fel att vi ska jämföra oss med Norge, Finland och Danmark och acceptera att vi är sämre än alla andra, lite som vi gör inom klubblagsfotbollen. Vilket är märkligt, varför ska vi acceptera att våra fotbollsligor är mycket svagare än vad ligorna är i alla andra lika stora länder. Men det är inte fotboll vi pratar om nu. Vi håller oss till tennis, och där är förutsättningarna lika för alla länder. Grand Slam-arrangörerna i någon mån undantagna. Där får de inhemska förbunden sjuka resurser som andra länder inte kan drömma om men i övrigt är förutsättningarna lika.

Samma förutsättningar, och vi är sämst. Inte sämst av de länder som är bra. Att vi hamnar efter typ Italien, Tyskland, England, och såna, det är ju inget konstigt. Men att hamna efter alla. Alla, alla, alla. Det är för jävla konstigt ändå.

Jag undrar när man ska sluta bara låta det rinna på. Vi närmar oss andra generationens spelare här då vi inte får fram någonting överhuvudtaget med den modell vi använder oss av. Ingenting.

I min värld är det svårt att man ska sitta och titta på det här. Och det närmar oss 20 år där vi inte fått fram några spelare som är bra på tennis. Det är svårt att undvika att komma fram till att felet ligger i att vi inte klarar av att lära ungdomar att spela tennis. Jag tycker liksom att slumpmomentet måste ses som obefintligt. Att man inte får fram någon bra spelare i en årgång, visst. Det krävs ändå att man är ganska hyfsad för att bli bland de 500 bästa i världen. I två årgångar, jo men det är väl okej. Tre? Börjar bli alarmerande. 10? Tryck på panikknappen. 20? Ja, ge upp? Eller ändra på allt, typ 17 år för sent.

Man måste förstås blåsa igenom allt vad tränarutbildningar heter. Det finns massor av människor som är avlönade som tennistränare i det här landet. Utan att veta säkert men det är min uppfattning att det dessutom finns extremt många tennistränare i Sverige sett till utövare. Varje klubb har inte bara en tränare utan två, ibland ett gäng tränare. Det medför förstås att kvalitén blir lägre.

Det går inte att från centralt håll på något sätt att förbjuda dåliga tränare att träna spelare. Mitt förslag skulle istället vara en särskild certifiering. Jag tror att det är superviktigt att när man börjar se att barn har någon slags fallenhet för sporten. Det ser man tidigt. När ett barn är 10 år vet man i stora drag om de kommer bli duktiga på sporten eller inte och barn börjar ju liksom satsa på sin idrott i den åldern. Det är också då man börjar spela nationella tävlingar och man får koll på vilka som ligger bäst till. Då tycker jag att man borde ge barnet och föräldrarna möjligheten att veta vilka tränare som kan något. Om det finns någon som kan något. Något slags certifieringssystem, så man kan urskilja de tränare som kan något och de som kanske ska hålla sig till att stå och kasta bollar till pensionärer på dagarna.

Jag personligen tror att det krävs väldigt mycket för att bli bra på tennis, och allt startar med att någon eller några måste lära en spela tennis. Om de som försöker lära en spela tennis i unga år och sen hela vägen upp genom uppväxten inte kan något, då blir det tyvärr på det sätt som Sverige nu befunnit sig i gällande tennis i snart 20 år. Vi tappar. Vi slarvar bort de spelare som hade kunnat bli bra. Sorgligt men sant.

Noterbart här att jag inte menar någon form av tränarutbildning. Det finns redan, och tränarutbildningar är i min mening snudd på meningslöst. Ska man vara en bra tennisspelare handlar det till 90% om att utbilda sig själv. Om att dyka ner i sporten. Att ta in intryck utifrån. Att vara nyfiken, plocka från det som tidigare visat sig fungera och kanske även ha någon egen tanke om hur något ska kunna tas ett steg längre. Det är ingenting man lär sig genom att sitta någonstans på ett kansli och lyssna på föreläsningar och kanske köra ett par grupparbeten för att på så sätt bli utbildad tennistränare.

Plocka fram några av landets skarpaste tränarhjärnor. Jag lovar att de skulle vara villiga att hjälpa till. Låt de tränare som vill träna elitsatsande spelare bli intervjuade av dem. De som håller måttet blir certifierade som elittränare och sen har vi kanske ett 20-30-tal tränare i landet som de yngre talangerna kan lita på kommer ge dem möjlighet att utvecklas. Inget vattentätt system detta heller. Något rötägg kan säkert slinka igenom där också. Men det skulle i alla fall vara hundra gånger bättre än som det är nu, att i princip alla talanger slarvas bort på att det är femte klassens tränare som försöker lära dem spela tennis.