Man anpassar sig snabbt ändå. Igår skulle grussäsongen ha startat med kung Hassans turnering i Marocko, en av de märkligare atp-turneringar vi har och så Houston, också en lite udda turnering. Men det känns ju långt borta, eller hur? Tänk att det fanns en tid då man kunde sitta och titta på sport på kvällarna, och dagarna för den delen. Tur de kanske, att man anpassar sig. Annars hade det här kanske inte varit så muntert riktigt.

Det som skulle ha hänt den senaste månaden hände aldrig. Indian Wells och Miami skulle ha spelats, vi skulle haft en fantastisk tennismånad bakom oss alltså, och igår skulle jag ha skrivit något om att det är nu det roliga verkligen börjar. Grustennis, det bästa som finns. En lite sömnigare vecka först, men där man ändå bara sitter och njuter av att det är grus, och sen nästa vecka, Monte Carlo. Om man frågar mig en av årets absoluta höjdpunkter. Det är Monte Carlo som markerar starten på det halvår som inom tennisen är något alldeles fantastiskt med stora turneringar, kanske inte hela tiden, men det finns alltid en stor turnering i närheten.

Men vi får hålla traditionen vid liv. Den här veckan varje år tittar vi alltid till den här matchen, en av de sjukaste tennismatcher jag sett. Gabashvili är en lite knepig kille tror jag, så även om man frågade honom skulle man nog inte få något annat än ett jättekonstigt svar. Men man är ju nyfiken på hur han själv ser på det. Hur han lyckades förlora den här matchen.

Gabasvili var vid den här tiden en atp-spelare. En rätt duglig sådan. El Armani var ett wildcard i den här turneringen som inte alls dög ens på challengertouren. Sen blev han en rätt bra challengerspelare, El Amrani innan han tvingades lägga av väldigt tidigt med en knäskada.

Det blev inte mycket av El Amrani, men han hann i alla fall med det här. Jag har aldrig sett en större kollaps än den från Gabashvili, och jag har aldrig sett något liknande gällande en så skadad spelare som ändå vinner en match.