Det svänger i hockey, brukar man säga. Jag vet inte om det svänger så mycket i hockey egentligen, men det är nåt sånt där idiotcitat som av någon anledning finns inne i huvudet. Just nu känner det som att det börjar svänga lite i coronavärlden va? Eller övertolkar man när man säger så?

Vissa länder börjar prata om att öppna upp, och en rent personlig åsikt kan väl onekligen vara att det väl talar rätt starkt för att Sverige haft rätt hela tiden som inte låst in folk. I Sverige pratar man om att kurvor börjar plana ut och i de länder i Europa som drabbats värst har man börjat se klara nedgångar.

Det jag börjar tänka på nu, och har tänkt hela tiden faktiskt. Från det att man börjar se att man är över kullen, hur lång tid behöver det egentligen ta innan man kan köra igång sporten igen?

Mitt svar är, troligen kortare tid än vad folk tror.

Man ska fortsätta vara försiktig. Jag tror ärligt talat knappt att världen kommer bli sig helt lik så länge vår generation klampar omkring. Ett visst mått av försiktighet kommer nog åtminstone jag alltid ha med mig. Åtminstone över väldigt överskådlig tid. Man kommer på ett annat sätt vara medveten om riskerna hela tiden, även när det inte härjar något coronavirus. Det kommer dock inte göra att folk låser in sig. Det kommer heller inte innebära att folk inte reser.

Och vad tror ni, om jag säger att det kommer vara fullt möjligt, och inte avrådas från, att resa över större delar av världen, kanske hela världen, i mitten av sommaren? Om det nu är så att Stockholm närmar sig att vara över den högsta kullen och på väg ner på andra sidan. Då har det gått ganska fort, har det inte? Lite samma sak i andra länder. Kina, det var ett par månader, även om man inte direkt kan lita på dem, av någon anledning. Italien och Spanien lär behöva några år på sig att återhämta sig, men de är ju utan tvekan åtminstone på väg mot bättre tider. Det tog ett par månader där också för allt att nå toppen och nu blir det en tid då det går åt rätt håll innan det kanske stabiliseras på en nivå där folk kan tillåtas börja leva någorlunda som vanligt igen.

Det jag tänker är, har man inom tennisen dragit i bromsen lite för tidigt? Och kanske lite för hårt?

Fotbollen verkar ha, visserligen preliminära, men ändå tydliga planer på att komma igång igen under sommaren exempelvis. De är till viss del i ett annat läge där de har pågående saker som ska avslutas, men det säger ändå någonting om hur andra sporter planerar.

Tennisen har ställt in allt fram till i början av juli.

Var det lite att ta i kanske?

Hela april, hela maj, hela juni. Tre månader. Kan man verkligen utgå från att det här inte till relativt stor del blåst över inom tre månader? Nu är jag sådär äckligt positiv som jag avskyr att vara men jo, jag tycker det börjar kännas relativt realistiskt. Sen som sagt, problemen kvarstår. Viruset kommer inte dö ut. Folk kommer fortsätta bli smittade. Det kommer vara mer eller mindre osmart att resa. Men någonstans, den dag som de som bestämmer slutar avråda från att resa, då måste man väl åtminstone börja överväga att köra igång sporten igen. Vad ska man annars vänta på liksom? Det blir ju väldigt svårt att göra en egen värdering på den fronten. Man måste nog lyssna på myndigheterna. Och som sagt, jag tror faktiskt inte att de bestämmelser som finns nu kring resor kommer gälla om tre månader.

Sen lär man ju vara försiktig med publik på alla former av evenemang under en lång tid. Allt annat känns helt idiotiskt. Men när valet står mellan att inte köra igång sporten eller köra igång sporten utan publik, då måste ju valet vara självklart på alla håll och kanter. Särskilt för tennisen. Få sporter är egentligen så oberoende av publik som tennis. Det är en tv-sport. Det kommer fungera utan publik. Sen minskar intäkterna och allt sånt, men varför inte bestämma sig för att minska prispengarna under resten av året exempelvis. Om det är där det klämmer borde det inte vara något att snacka om, bara man kan få igång spelet igen.

Båstad är faktiskt den första turneringen som ännu inte är inställd. Kan det finnas en chans tro? Med publik, nej. Inför tomma läktare, jag tror faktiskt det. Mycket behöver göras. Man måste nog titta på just det där med prispengarna för att kunna köra igång turneringarna utan publik men löser man bara sådana saker, låt oss säga att jag i alla fall inte är så pessimistisk som jag var för några veckor sedan.

Tänk att få titta på tennis igen, mina vänner. Tänk. Det hade känts rätt okej, eller hur?