Det var ju egentligen det här läget man satt och drömde lite om för någon månad sen. Jag minns att jag tänkte, och jag skrev det troligen någon gång också, att om man bara kan härda ut några veckor så att de som håller på med det får koll på hur det ligger till, när man når toppen och när man kan vara på väg ner på andra sidan och så vidare, då kommer det börja snackas om att få igång sporten igen, och då kan man börja hoppas.

Nu är vi nog inte över toppen. Det är de i de länder där allt gått åt skogen. Vilket det med vissa mått i och för sig gjort i Sverige också. Redan för några veckor sen började jag räkna på att Sverige faktiskt har de högsta dödstalen i världen sett till storleken på befolkningen men det verkar inte så många bry sig om. Men oavsett vilket, det låter ju som att vi åtminstone närmar oss någon slags topp. och om några veckor kanske kan vara på väg ner på den andra, bättre sidan.

Exakt var de ligger i USA vet jag inte. Det vet nog ingen. Särskilt inte Trump som för bara några veckor sen ansåg att viruset var någon slags harmlös liten förkylning som man knappt skulle märka av. Den dumheten kan nog egentligen bara jämföras med Tegnells prognos att allt skulle nå sin topp här i Sverige ett par dagar efter att det första smittfallet registrerats. Det kan ha varit det dummaste någon någonsin påstått.

Hur som helst. Trump var det.

Han är ju bra att ha ibland. För han tänker nog lite annorlunda än många andra politiker.

Han uttalade sig häromdagen om att han var trött på att se gamla matcher på tv och därför känner han personligen att det börjar bli dags att dra igång sporten igen. Jag ser liksom inte riktigt framför mig att Löfven ska sitta och kolla på en dammig gammal elitseriematch i hockey och känna att det här håller ju inte, dra igång skiten.

Detta har i alla fall utmynnat i att man i några stater i USA har börjat klassa idrott som samhällsnödvändig verksamhet, med andra ord, man ska få igång den så snabbt som möjligt, och Trump skulle också köra lite möten för cheferna över proffsligorna i USA. Man kan tycka att han är hur knäpp som helst. Jag tycker också han är rätt konstig. Men jag tror också att han kan vara rätt bra på att få saker gjorda också då han hoppar över lite formaliteter ibland, så att säga, och därför börjar jag få ett jäkla fint hopp om att NBA, NHL, och så vidare. Inte minst UFC. Ska vara igång långt innan att viruset försvunnit. Man kommer hitta sätt att göra det på när Trump trycker på lite från sidan för att det ska hända.

Tennisen då?

Där är det knäpptyst. Men nästa turnering som ska spelas är ju i praktiken US Open. Alla atp-turneringar innan är inte inställda, men US Open är ju det man hoppas på, och om man i USA börjar dra igång den inhemska idrotten, det är inte en självklar koppling till att US Open i tennis ska kunna spelas, men det talar ju inte direkt emot det om man säger så.

Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt ser framför mig hur det här kommer spela ut. Jag fastnar på det här med resorna, att det kommer bli problematiskt att arrangera tennisturneringar samtidigt som folk inte kan resa som de vill.

Samtidigt ser jag ett scenario framför mig där US Open-arrangören bara bestämmer sig för att man ska köra om inget oförutsett inträffar, och bestämmer man sig för en sån sak, då börjar förstås turneringarna precis innan vara i spel. De som spelas i USA vill säga. Mastersturneringen i Kanada som är starten på hardcourtsäsongen i Nordamerika är inställd.

Hur det blir här i Europa är mycket svårt att gissa kring. Det känns väl fortfarande som att det inte blir nå¨got spel på grus alls under sommaren, men kan det istället arrangeras någon slags träningsturneringar inför US Open? Inte alls omöjligt. Det finns nog gott om folk som är lite sugna på att arrangera det nu när spelarna är tillgängliga och givetvis, det kommer ju vara öppet mål för välgörenhetsgrejer för en lång tid framåt.

Lite positivt skulle jag säga. Fotbollen i England är bara en dryg månad bort vad det låter som. Den amerikanska idrotten kanske något liknande. Allsvenskan? Skulle inte förvåna mig om man smyger igång den om ett par månader också.

Det känns lite konstigt att man sitter och är positiv och hoppas på att sporten ska dra igång, för vi är ju liksom fortfarande så långt ner i skiten, men jag tycker ändå det börjar kännas bra mycket mindre deppigt än det gjorde för några veckor sen. Då var det liksom bara en stor svart vägg framför en som man inte visste hur långt bort den var. Nu är det lite mer att man åtminstone ser att bättre tider kan komma och det tycker jag känns klart bättre.