Jag tycker det blir lite komiskt det här. Vad kommer härnäst? Ska det börja puffas för att Bengt-Arne som spelar seniortennis varje söndag klockan 14 ska få en slant av ITF och/eller ATP?

Jag har full förståelse för att jag låter raljant och jodå, lite så är det ju så klart, men i grunden finns det lite substans. Varför drar man gränsen vid spelare rankade 700 i världen? För den gränsen har ingenting med verkligheten att göra.

Såhär är det.

Ranking 1-20: Du blir snuskigt rik mycket snabbt.

Ranking 20-50: Du blir rik över tid.

Ranking 50-100: Du tjänar hela tiden bra pengar och krigar du på några år kommer du inte behöva lyfta många fler finger under ditt liv.

Ranking 100-150: Du tjänar bra pengar och kan lägga undan en del, men du kan inte räkna med att bli särskilt rik.

Ranking 150-250: Du klarar dig bra, men det blir inte mycket över.

Ranking 250-500: Du har det tufft att bekosta din tennis.

Ranking 500 och uppåt: Du tjänar inga pengar på din tennis. Du får betala för att spela, och det du får in i prispengar kan ses som mindre bidrag till din fritidssysselsättning som är att resa runt världen och kasta bort pengar på att göra något du inte är tillräckligt bra på.

Det där är sanningen. Det finns givetvis undantag i kategorierna. Om man är rankad 150 men viftar in en atp-titel eller något sånt, då klirrar det ju till på kontot. Samtidigt som man kan vara rankad topp-100 men hela tiden spela på challengertouren för att behålla rankingen och då blir det lite sämre betalt än om man spelar på atp-touren.

I stort stämmer det dock. Även om man kan läsa en massa andra dumheter ibland. Det pratas ofta om hur spelarna rankade precis innanför topp-100 knappt klarar sig. Vasek Pospisil som oftast är den som är snabbast med att påpeka hur uselt han och hans kollegor har det där precis innanför hundrastrecket har exempelvis spelat in omkring 60 miljoner kronor under sin karriär och det innan han ens fyllt 30 år. Det kostar absolut en slant att ligga på topp så att säga, men 60 miljoner, det är en ganska stor slant. De har råd att köpa sin middagskyckling alla veckans dagar, så att säga.

För mig kan tennis betraktas som någon slags konsultverksamhet. Spelarna utför uppdrag och får mer eller mindre bra betalt för det när de jobbar. När de inte jobbar får de inte betalt. Det finns ganska många som jobbar på det här sättet och jag tror de flesta är införstådda med hur det funkar.

Därmed tycker jag det blir så otroligt konstigt att man nu pratar om att de ska få betalt fast de inte jobbar. Inte självvalt, men fortfarande, de jobbar inte och Thiem sammanfattade det väl ganska bra när han meddelade att han inte vill vara med i någon välgörenhetsfond för tennisspelare. Han tyckte att han hellre skulle vilja hjälpa de som verkligen har det svårt snarare än tennisspelare som är mer eller mindre misslyckade och kanske egentligen borde jobba med något annat.

Riktigt komiskt blir det emellertid först nu när ITF pratar om att man ska betala spelare rankade mellan 500 och 700 i världen. Spelare som ligger i den här rankingkategorin har nämligen ingenting med professionell tennis att göra överhuvudtaget. De tjänar inga pengar överhuvudtaget när de väl spelar tennis. Ska de då tjäna pengar nu när de inte spelar tennis? Mycket, mycket märkligt. Vi har ju några svenska spelare i den här kategorin och det är hur enkelt som helst att bara titta på atp:s hemsida hur mycket de spelade in i år fram till avbrottet. De ligger på omkring 10 000 kronor inspelade hela högen, pengar som de ska betala skatt på och det blir därmed ingenting kvar samtidigt som de gjort av med relativt stora pengar på att åka till och bo på spelplatserna för turneringarna. Kort sagt, de tjänar inga pengar på att spela tennis och att man nu ens pratar om att ge dem något slags bidrag. Otroligt, otroligt märkligt. Pratar man ekonomi ska de nämligen tacka virusutbrottet för att de, om än tillfälligt, kan spara pengar genom att inte åka runt och spela tennis. Om de dessutom ska få pengar för att inte göra det, då kanske affären för dem blir lite för bra för att vara sann.