Det finns ju gott om grejer man kommer kunna sitta och gagga om i sin gungstol på hemmet. Om man nu tar sig dit, det får vi hoppas. Det kommer troligen hända en del innan dess, så vi får väl se hur man lyckas ta in att spelarna som kommer under de närmaste 40 åren troligen är mycket bättre än de tre stora vi har nu. Men man kommer givetvis oavsett mycket prata mycket om den här perioden, de senaste dryga 10 åren och just det här kan jag ibland känna är ett lite bortglömt ämne.

För det är lite märkligt. Han är ju normalt ganska medelmåttig, särskilt numera. Han sticker sällan ut utan är en bra spelare men inte nära att vara en av de absolut bästa. Men vilka toppar han haft alltså, och det är inte längesen heller.

Minns ni, för snart fyra år sen. När Wawrinka bara var klart bäst, trots att Djokovic var i fullt tillräckligt skick för att i alla normala fall vinna en stor turnering.

Det här är väl kanske undantaget som bekräftar regeln. Ni vet det där att jag alltid säger att om allt går som det ska vinner Djokovic. Men det gäller ju inte i det här fallet, för här kunde han ingenting göra.

Man hade ju velat att den här versionen av Wawrinka fått möta Djokovic när Djokovic var dokumenterat som allra bäst. Det går inte att veta hur bra han var den här dagen, Djokovic, för han fick inte chansen att spela. Han kan ha varit på topp. Han kan ha gjort en lite sämre match. Det låter nog rätt konstigt, men det går inte att slå fast, för Wawrinka tog honom liksom ur ekvationen. På Söderling-vis, skulle man kunna säga. Del Potro har också samma förmåga, de är några stycken. Eller så är det bara de där tre kanske. Spelare som har ett så otroligt skarpt spel där de kan välja att ha en så extremt hög svårighetsgrad att de bara kan bestämma sig för att det är de som avgör matchen. Om de möter någon av de bästa oftast till motståndarens fördel då det nästan inte är möjligt att ha den svårighetsgraden och göra det tillräckligt bra. Men ibland kan de också uträtta något sånt här, att de bara vinner utan att det ens går att säga att den bästa spelaren i världen gjorde något fel, för motståndet var för bra.

Vad säger ni, hade Djokovic vunnit den här matchen om han haft en perfekt dag? Eller är Wawrinkas nivå med den svårighetsgrad han har i sitt spel en sån här dag kanske den högsta som finns?

Jag tycker i alla fall det är intressant att sitta och titta på hur tillbakapressad Djokovic hela tiden blir. Det är konstant Wawrinka som styr spelet och Djokovic som slår tillbaka. Och när man slår så hårt som Wawrinka gör här, med en sån längd, utan att missar. Låt oss säga såhär, med den här matchbilden med den dag som Wawrinka hade tror jag inte att någon version av Djokovic skulle vunnit. Det går i princip inte. Frågan är snarare om Djokovic kunde gjort något om han insett faran och varit medveten om att Wawrinka inte skulle falla ihop. Högst hypotetiskt, men det är möjligt att Wawrinka bara var bättre än alla andra den här dagen, oavsett vilken version av någon annan som stod på andra sidan nätet.

Något som antyder detta för övrigt. Man kan kasta rätt mycket skit på Djokovic numera, det är inte svårt, men jag kommer nog alltid vidhålla att han är hela idrottsvärldens bästa förlorare. Att precis varje gång genuint gratulera sin motståndare till vinsten över honom på ett som det i alla fall framstår helt ärligt sätt, det finns ingen annan som klarar det. Men just den här dagen såg han till och med glad ut, Djokovic. Jag tror snudd på att han uppskattade att bli besegrad av någon som var så in i helvete bra. Jag tror han var lite imponerad av Wawrinka, helt enkelt.