Den här var riktigt trevlig tycker jag. Duktig kille som gjort dokumentären och det känns som att Söderling till sist på något vis hittat rätt och kan förklara saker och ting. Eller så är det bara så att han för första gången faktiskt försöker göra det.

Det första man slås av, som alltid när det gäller Söderling, är så klart hur sjukt det är att Sverige hade en sån tennisspelare i modern tid. För visst, Djokovic, Nadal och Federer har blivit mycket bättre sen dess, men de hade ändå börjat nosa på en väldigt hög nivå, och man ska så klart även säga att om Söderling fått chansen hade han också blivit bättre under dessa år. Han är precis mellan de här spelarna i ålder, så ingenting talar emot att han hade hängt med precis hela vägen.

På frågorna om Nadalincidenterna tycker jag han gör helt rätt, och jag tycker det känns ärligt. Jag tror att det var precis sådär. Han störde sig som fan på honom, men kanske också att det i någon mån blev lite fel och att ett par av grejerna, det med kallingarna och paniken kring bollmärket inte var särskilt kul, utan kanske mer lite barnsligt och löjligt. Att han står fast vid att det där med att tvinga Nadal att gå in först på banan gillar jag verkligen också. Det är helt rätt. Det är liksom inte fel i det, för det är inget hån eller något sånt, det är mer att göra honom lite till åtlöje när inte så många ser, och det gillar jag.

Sen tycker jag också det är intressant att höra honom prata, för man märker hur vanlig han är mentalt. Och det är kanske därför jag aldrig riktigt lyckades ta honom till mig. Någonstans följer jag idrott för att framkalla en bild av idrottsmännen som övermänniskor. Att man liksom inte förstår hur Djokovic kan vara så perfekt på alla plan när han står på banan, eller när det gäller Nadal, hur man kan känna sig så stark både fysiskt och mentalt som han gjorde under de år han var som mest oslagbar. Sen är ju de här killarna också vrak på vissa andra sätt. Djokovic har havererat fullständigt utanför banan de senaste månaderna och Nadal, han är nog inte så normal han heller. Men så länge man inte kommer särskilt nära dem kan man nöja sig med bilden man har av dem. Men Söderling, han hade ju liksom samma hjärnspöken som oss andra även när han stod på banan, och att han ändå lyckades utmana de där monstren, det är riktigt sjukt det.

Han var stor, Söderling. Tyvärr var det fortfarande uppfattningen i det här landet att vi skulle ha en spelare bland de absolut bästa. Att det var det normala. Därför var det nog inte många som riktigt tog in hur extremt det var. Under 2000-talet är det väl egentligen bara Zlatan som kan mäta sig med honom när det gäller att vara stor i en stor idrott. Det finns kanske någon friidrottare, men man ska vara rätt medveten om att friidrott visserligen är en stor sport, men att skutta högt med stav eller ta två långa steg för att sen ta ett jättelångt steg, det finns liksom inte många utövare i de specifika grenarna.

Han vann aldrig något, men han var längst fram i de största turneringarna och även om han är stekt mot många andra svenskarna när det gäller att vinna saker, han är i alla fall den svensk som varit ganska överlägset bäst på att spela tennis. Enqvist, Johansson, Norman, Björkman och grabbarna. De vann kanske mer, men låt oss säga såhär, de hade inte haft någon sådär jättestor chans mot Söderling där under hans sista år som spelare.

Sen är det ju lite coolt på något vis också. Visst, jag tror fortfarande inte helt och hållet på att det var kroppen som satte stopp för honom. Jag tror att det mer var skallen som hindrade honom från att komma tillbaka och jag tycker också han antyder det i intervjun. Men lite fräsigt är det ju att avsluta karriären med den bästa matchen man spelat. För det var det, precis som det sägs i klippet. Det var Ferrer han mötte i Båstadsfinalen, men det såg ut som en spelare rankad runt 200 i världen. Så bra var Söderling, när han väl var bra.

Men visst, Nadal var skadad i matchen 2009. Så var det. Glöm aldrig det. Jag tror faktiskt det där var starten på det som sen utvecklats mer och mer för varje år som gått. Han vill aldrig sätta sig i den där sitsen igen, att inte kunna göra sig själv rättvisa. Numera spelar han aldrig om han känner minsta lilla problem med kroppen. På den tiden var det tvärtom. Då körde han oavsett vilket, något som gjorde att han under några år hade de där extrema knäproblemen. En frisk Nadal gick det nog inte att slå på grus på den tiden. Det var Djokovic som till slut knäckte den koden. Men fram till 2009 gick det inte ens att slå honom när han var skadad, men det var i alla fall Söderling först att lyckas med.