Jag trodde faktiskt aldrig att han riktigt skulle berätta men nu blev det ändå så. Vilket jag tycker känns som ett väldigt rimligt avslut på allt.

När jag skriver saker om Federer som kan uppfattas som negativa, det är i en egen klass. Då får jag en del skit. Det var mycket, mycket värre förr i tiden när folk fortfarande engagerade sig på internet på ett annat sätt än idag, men jag kan nog fortfarande få folk att koka över och skriva lite elaka saker om jag går på Federer ordentligt. Märkligt nog blir ingen upprörd när jag hackar på Djokovic, konstigt.

Söderling har jag också skrivit mycket om som kan uppfattas som negativt. Det mesta har bottnat i två saker. Att jag tyckt att han uppfört sig uselt och att han inte sagt sanningen om saker och ting. Tyvärr ska jag säga. Jag tänkte ofta på det kring honom. Faktiskt på precis samma sätt som det är med bröderna Ymer nu. Att tänk om han uppfört sig på ett sätt så jag kunde heja på honom. Det hade varit så otroligt kul att ha en svensk spelare som man hejade på oavsett motstånd. Med Söderling var det aldrig så. Det var snarare oftast precis tvärtom. Med bröderna Ymer nu ofta ännu mer så.

Desto med tråkigt då egentligen när man till slut får veta att det var fullt rimligt att man tyckte som man tyckte. För det hade ju liksom varit så enkelt på något sätt. Att om man bara ått höra allt det här lite tidigare. Om han sagt som det var medan han fortfarande spelade. Vilken otrolig hjälte han då hade blivit. Då hade det inte direkt varit svårt att heja på honom. Han hade han fått uppföra sig hur uselt han ville. Han skulle i alla fall kännas ärlig, och då spelar det i min värld inte så stor roll.

Jag har hela tiden varit övertygad om att det var just såhär. Att det inte var körtelfebern som fick honom att sluta. Att det snarare var att han helt enkelt inte orkade. Jag har däremot inte vetat om det. Vilket några säkert vetat. Hans närmaste kompisar osv, men jag har inte vetat, jag har bara varit övertygad.

Hur har jag kunnat vara det då?

Troligen för att jag känt igen mig så otroligt mycket i det. Nu har jag inte varit mycket av topp-10-spelare i världen i tennis, men jag har i perioder också haft en del spöken i huvudet, kan man säga. Och vad det främst utmynnar i är att det känns rätt jobbigt att ta sig någonstans. Så länge man håller sig i hemmets trygga vrå så funkar det bra, men när det börjar pratas om att åka någonstans känns det i princip ogenomförbart och jag kan knappt tänka mig hur omöjligt det kändes för honom att vecka efter vecka åka runt till olika ställen på obestämd tid.

Svårt att förklara det där, och jag ska verkligen inte prata för honom. Jag känner honom inte. Har aldrig pratat med honom. Men jag förstår i alla fall en del av känslan, och det är därför jag varit så övertygad om att det var något sånt här som gjorde att han inte kom tillbaka snarare än körtelfebern. För körtelfeber har jag också haft. Det har många haft. Och vad folk än säger om andra idrottsmän som slutat i anslutning till att de haft körtelfeber. Det har aldrig handlat om körtelfebern. De symptomen försvinner förr eller senare. Sen kan det säkert vara sjukt svårt att komma tillbaka, det kan nog ta tid innan man riktigt kommer tillbaka till samma nivå. Men till slut kommer man tillbaka, bara man kämpar tillräckligt länge. Det är ingenting som gör att man måste sluta.

Synd på ett sätt, men jag tycker det hedrar honom något grymt att han till slut berättar, och i alla fall för min del så hamnar hans karriär i ett lite coolare sken. Jag satt nyss och kollade igenom hans resultat de sista åren samtidigt som jag lyssnade och det är verkligen helt sjukt vad han gjorde. På många sätt går det inte ens att jämföra honom med de andra svenska spelarna. Det finns ett gäng som vunnit mer eller mycket mer än honom. Men då ska man veta vilken skillnad det är mellan tennis förr i tiden och tennis nu för tiden.

Tyvärr fick han aldrig chansen att hänga med i utvecklingen av tennisen som kom precis efter att han la av. 2011 var det som Djokovic började höja sig och sen har vi sett vad som hände. Han tog tennisen till en helt ny nivå och de andra har tvingats försöka hänga på, något Nadal och Federer lyckats delvis med, men de har inte kommit hela vägen. Men just det där är det tråkigt att Söderling missade. För med tanke på hur han spelade, och hur vansinnigt bra han var. Undrar vad som hade hänt med honom när Djokovic höjde sig. Hur bra hade han blivit? Troligen inte direkt sämre i alla fall. Kanske hade han varit den fjärde  det som nu varit en trio. Kanske inte troligt, men heller inte omöjligt. Han var på samma nivå som spelarna bakom de här tre var på den tiden.

Man minns ju vissa saker. Dubbla finalen i Franska Öppna och masterstiteln i Paris. Plus då den där sista turneringen i Båstad med den sista matchen mot Ferrer som på något sätt måste ha varit den bästa match han spelade. Men det finns fler grejer. Slutspelet 2009. Jag minns inte matcherna faktiskt, men han slog Djokovic och Nadal i matcherna efter varandra i gruppspelet där. Raka set båda matcherna. Ni hör ju hur det låter. Det är inte sådär supermånga som gör det nu för tiden, så att säga.

Det var någonstans körtelfebern, men det hänger ju ihop allting. Hans relation till tennisen var nog aldrig särskilt hälsosam. Något man såg när han spelade. Den där konstanta paniken han hade på banan, den var nog inte så lätt att orka med så körtelfebern var väl kanske det sista som knuffade honom över kanten kan man säga.

Bra var han i alla fall, och jag hittade de där matcherna från slutspelet 2009. Okej spelare han slog, kan man säga.

Och så kanske den mest underskattade av hans stora vinster. När han slog Federer, för enda gången, i Franska Öppna 2010. Med tanke på den högst ohälsosamma respekt för Federer som han alltid hade så är det inte konstigt att han förlorade mot honom 16 gånger. Det är konstigt att han till slut lyckades slå honom en gång.