Han har kommit upp sig i världen, Mikael Ymer. Idag högst upp, längst fram, på atp:s hemsida i en intervju som är så dålig så man egentligen bara borde plock bort den som publicerad och placera den i papperskorgen. Det krävs en särskild nivå av oduglighet för att enbart ställa frågor där man kan vara hundra procent säker på att enbart få standardsvar. Kanske lite atp:s taktik i och för sig. Att ingen spelare ska sticka ut åt något håll. Det blir lugnast och enklast så.

Så, vad säger han då, Mikael Ymer?

Han börjar, precis som varje gång någon frågar honom om någonting, med att berätta att det viktigaste för honom är att visa att det inte spelar någon roll vilka hemska förhållanden man kommer ifrån, man kan lyckas ändå. Just i den här artikeln har han dock lite otur. Det står nämligen, något han nog helst inte skyltar så mycket med, att hans mamma jobbar som läkare och att hans pappa också jobbar, på ett mejeri. Det är svårt att beräkna en mejeriarbetares lön kanske, men läkare som är färdigutbildare tjänar 50 000 kronor och uppåt i månaden. Så man kan väl slå fast att Ymerfamiljen har det bättre ställt än 90% av landets familjer. Det kan också noteras i sammanhanget att när det gäller tennismässiga förutsättningar så tror jag inte några spelare i Sverige de senaste 10 åren haft bättre förutsättningar att lyckas än vad bröderna Ymer haft. De har haft fantastisk uppbackning ekonomiskt och kunnat träna och tävla precis som de velat. Det har inte många andra kunnat.

Så ja, han är född i Västergötland, han har föräldrar med totalt sett bra jobb, han har haft mycket god ekonomisk uppbackning utifrån. Det havererar lite det där snacket om att komma från extremt tuffa förhållanden men ändå lyckas. Det funkar ju inte riktigt alls att säga så här i Sverige, där vi har system där alla har tillgång till skattefinansierad skolgång, skattefinansierad sjukvård, allt sånt. Det är lika för alla. Sen kan man välja själv att tycka att allt är kört och börja hålla på med skit om man bor i ett område där folk med lägre inkomst bor, men det är svårt att påstå att man inte har chansen. Sen är det klart att det för någon som Zlatan, som kanske är lite ohälsosamt mycket förebild för just Mikael Ymer, blir ganska påtagligt vilken klassresa han gjort från att som barn ha bott i ett av landets värsta problemområden till att bli landets största idrottsman någonsin. Det är lite pampigt, men man ska väl där kanske ändå säga att det svenska systemet trots allt gav honom chansen. Den där beskrivningen om att komma från misär och göra allt för att lyckas inom idrotten för att det är enda chansen kommer från andra länder där det faktiskt kan vara så. Det är inte så i Sverige.

I Mikael Ymers fall då? Ja, som sagt. Född i Västergötland, Skara närmare bestämt. Jag vet inte om folk har det sämre där än någon annanstans. Föräldrar med bra jobb. Syskon. Troligtvis rätt bra möjligheter till god skolgång. Grymma tennismässiga förutsättningar. Han har inte kämpat för sitt liv i någon kåkstad riktigt, så att säga.

Han pratar också en del om hur det normala för en tennisspelare är att man spelar för sig själv och ingen annan. Det stämmer ju. Det finns knappt någon mer individuell sport än tennis. Spelarna är i princip aldrig kopplade till att spela för sitt land eller något sånt där. Man är ute och kör sitt eget race, kort sagt.

Inte Ymer dock. Han spelar i tur och ordning för sitt land, sin familj, och för nästa generation svenska tennisspelare. Men det stannar inte där. Han spelar också för alla barn i Sverige. För att ge dessa barn en chans, hur hemskt de än må ha det.

Det hänger ju ihop med hans påhittade beskrivning om att han haft en tuff väg framåt som tennisspelare, men här börjar det ju liksom bli direkt löjligt.

Jag tror ärligt talat inte att ens Zlatan inspirerat så många barn och ungdomar från problemområden till att hamna på rätt bana och bli något. Det funkar nog inte riktigt så. Vilka som Mikael Ymer skulle inspirera är dock rent av oklart. Jag tror inte att barnen i Rinkeby, Gottsunda eller Rosengård anser att de har så mycket gemensamt med en läkarson från Västergötland.

Han avslutar sen med att påpeka att det viktigaste för honom inte är hur bra han blir i tennis, utan att folk ska tycka att han är en bra kille. Knepig inställning får man väl säga, men kanske ännu knepigare när planen för att lyckas med verkar vara att uppföra sig dåligt på banan, att inte vara sig själv i någon slags kontakt med media, och att bara rikta in sig på en viss typ av människor som man spelar för och vill inspirera.

På pluskontot så kan jag garantera att det här inte är han. Han spelar en roll. Han har tidigt börjat snurra in sig i tankar om att försöka vara någon han inte är. Det finns förstås en möjlighet att någon gång rätta till det. Att plötsligt bara börja vara sig själv istället men ju längre det går, ju fler gånger man uttalar sig såhär, desto svårare blir det och tyvärr tror jag han kommer sitta fast i det här för en lång tid framöver.

Tänk ändå vad lite det hade krävts. Han hade kunnat få vara precis hur som helst för min del, jag hade hejat mer eller mindre på honom ändå. Om det nu inte varit just såhär, att han leker någon annan än den han är. Det är liksom helt omöjligt att tycka om, tyvärr.

Så ja, för min del har inget ändrats dirket. Tänk om det fanns en så fantastisk svensk spelare som Mikael Ymer som det var möjligt att heja på.