Då var veckans atp-turneringar slutspelade och vi har två förstagångsvinnare, kan man säga.

I Kitzbuhl vann Kecmanovic efter många om och men. Tresetare i första rundan mot Nishikori. Nishikori var ganska mycket bättre där så länge han orkade. Stenhård tresetare mot Delbonis i kvarten. Och så en till mot Husler i semi. Sjukt med Husler förresten. Minns ni Davis Cup för några år sen? Alla Schweiz spelare var borta och kvar fanns nästan bara Husler. Han förlorade en lång femsetare mot Markus Eriksson som han höll på att vinna trots att han nästan inte kunde gå i de två sista seten. I övrigt har han spelat en del på futuretouren, en del på challengertouren, men oftast helt utan framgång på den lite högre nivån. Den här veckan kvalade han in och gick till semi, totalt från ingenstans. Visst har han någon slags kapacitet i sig, men det ska liksom inte vara möjligt att gå från att vinna strömatcher på challengertouren till att gå till semi på atp-touren. Men det är speciellt med grus på hög höjd. Har man ett aggressivt spel men samtidigt behärskar grus, då kan det funka och det gjorde det verkligen för honom. Noterbart från Kitzbuhl också att Hanfmann var i sin andra höghöjdsfinal för karriären. På låg höjd har han knappt vunnit match på atp-touren. Han behärskar också det där när bollen flyger snabbt genom luften kan man säga. Annars ganska många underpresterande spelare i Kitzbuhl. Många som jag hade förväntat mig mer av och att Kecmanovic gick och vann är väl ett bra bevis på det. Nu topp-40 i världen, Kecmanovic.

I US Open vann Thiem efter att ha finalbesegrat Zverev i en ganska stökig final där Zverev hade alla möjligheter att vinna, men också hittade alla chanser att inte vinna. Det är svårt att tänka något annat än att detta kanske var hans chans att vinna en Grand Slam-turnering. Det kommer givetvis komma många chanser till, särskilt om några år när de tre stora försvunnit, men det kommer komma nya spelare, och det kommer fyllas på med spelare som är bättre än honom. Redan nu finns det dessutom ett gäng förutom de tre stora som är bättre än honom. Han står alltså inte direkt först i kön, så det här, det var en chans det. För Thiem den första Grand Slam-titeln, men som jag sagt tidigare, det här räknas givetvis inte. Det är en sak att vinna sen, när alla de bra slutat spela. Då kommer de här medelmåttiga Grand Slam-startfältsturneringarna få ett värde. Men nu, när man vet att det finns mycket bättre spelare, då går det liksom inte att ta det på allvar. Det är inte Thiems fel överhuvudtaget. Det är bara det att det här blev väldigt fel. Att Nadal inte var på plats är väl en sak men när Djokovic blev bortplockad utan att någon behövde slå honom, då blir det ovärdigt. Inte ovärdigt att Thiem vann turneringen. Han har ju varit och huggit förut i slams och att just han av alla fick vinna var väl egentligen helt rätt. Det är bara det att själva titeln är ovärdig. Det var väl i basketen, väl, som man i våras valde att utse en svensk mästare trots att grundserien inte var färdigspelad och slutspelet inte kunde spelas. Det är ungefär så jag ser på Thiems titel. Den kommer stå där i statistiken, men alla kommer veta att det här var den gång som man kunde vinna en slam utan att besegra de riktiga spelarna på vägen.

Varför gör jag då såhär? Varför är jag så vansinnigt torr? Varför breder jag inte ut mig om hur fantastiskt spännande USOpen-finalen var? Hur Zverev klappade igenom? Hur starkt det var av Thiem att vända?

Jag vill visa på att jag bryr mig ungefär lika mycket om att Kecmanovic vann i Kitzbuhl som jag gör om att Thiem vann i New York. Obetydliga händelser i tennisens värld alltså.

Nu börjar det snart på riktigt igen. Tyvärr kommer inte Thiem till Rom så Nadal fick stämma i bäcken. Inte Zverev heller så han kunde förlora mot Lajovic i tredje rundan, typ.

Men. I Rom finns Djokovic högst upp i lottningen. Längst ner finns Nadal. Det känns liksom som någon slags manifestation för att det nu börjar. Nu ska de vuxna börja spela igen. Och då kommer jag börja bry mig igen.