Jag nämnde i förbifarten att Elias Ymer åkte ut i andra omgången av challengern i Split häromdagen i ett inlägg som handlade om något annat.

Att åka ut var dock inte det enda han gjorde. Han uppförde sig som en total idiot också.

Se till att ha ljudet på.

Han slår iväg en boll, han kastar racketen, och han skriker hora. Det är två varningar och en potentiell diskning. Han räddas förstås av att det är på ett annat språk än vad domaren förstår på den fronten, men han har alltså mage att klaga över att han får en varning. Och i och med att han måste ha fått en varning tidigare under matchen ger denna varning ett poängstraff. Han tycker detta är fel. Han tycker det är märkligt att han får skrika åt domaren att hon är dålig utan att få varning medan han får varning för att skjuta bort bollen.

• Låt mig hjälpa till med ett litet tips om hur man istället kan göra:
• Man behöver inte skrika åt domaren att hon är dålig. Det hjälper inte. Det behöver man inte göra.
• Man kan strunta i att skjuta bort bollar. Det behöver man inte göra.
• Man kan låta bli att kasta sin racket i marken. Det ger inget. Det behöver man inte göra.
• Man behöver inte skrika hora när det går dåligt för en. Horor har inget med tennis att göra. Så det behöver man inte heller göra.

Det allra mest patetiska är emellertid hans avslutningsutläggning. ”We are the sport”. Det kan vara det absolut mest patetiska jag någonsin hört en tennisspelare säga på en tennisbana. Att det sägs av en misslyckad spelare på en blåsig, folktom arena på en kroatisk charterort gör inte direkt saken mindre patetisk.

Låt mig berätta en sak för dig Elias Ymer. Du är inte sporten tennis. Du är en misslyckad, bitter liten kille som börjar bli alldeles för gammal för att uppföra dig såhär. Ingen tycker om det här. Ingen tycker att du är sporten. Väx upp och bli lite bättre, sen kanske någon börjar lyssna på dig. Nu, folk skrattar åt dig. Inte på ett positivt sätt.

Jag önskar faktiskt för hans egen skull att han skulle bli avstängd för det här. Jag tror inte det kommer hända, men han skulle behöva det. När man hamnat såhär snett i sitt uppförande är ofta enda hjälpen att man får en rejäl smäll, en motgång, som gör att man vaknar upp och ser vad det egentligen är man håller på med.

Tragiskt.