De misslyckas, de misslyckas, och de fortsätter misslyckas. Det är historien om svensk tennis sedan Söderling la av för massor av år sen nu, och faktiskt också innan dess. Man ska komma ihåg det, att Söderling var under nästan alla sina år på touren helt ensam. Bakom honom fanns absolut ingenting. När det skulle spelas Davis Cup-matcher fanns Söderling som en av världens bästa spelare. Vi hade också dubbelspelare, även om Söderling ofta fick spela dubbeln också om vi skulle ha någon chans. Men på singeln tvingades vi ofta plocka in spelare som inte ens spelade tennis längre. Så illa var det. De aktiva spelarna var så usla att man hellre tog spelare som lagt av.

Det är alltså i många år som svensk tennis varit extremt misslyckad, och det där fortsätter. Det har blivit så normalt att man inte ens pratar om det längre. Det har blivit en självklarhet vilket verkligen är helt sjukt. Det är obegripligt hur det inte någon gång kan bli lite bättre. Inte av att så mycket görs rätt, men slumpen borde göra att vi någon gång ändå har lite tur och att det då kommer fram en eller några spelare. Men det händer ju inte vilket är extremt deppigt.

Vi har ju Mikael och Elias Ymer. Det tråkiga där är att de också misslyckas.

Mikael Ymer blev topp-100 och var rankad 80 i världen för 1,5 år sen. Då precis 21 år gammal och det såg bra ut. Han hade något som funkade, han visade att han var stabil på att slå sämre spelare och hotade bra spelare. Det kändes väldigt troligt att han skulle etablera sig på atp-touren som en ganska bra spelare.

Nu när han närmar sig 23 år fyllda är han sämre än han då var, och prognosen känns inte direkt bättre. Han gör någon enstaka bra turnering. Kanske lite på flyt, känns det som ibland, men han spelar väldigt lite, han väljer kanske lite för stora turneringar emellanåt istället för att hitta lite enklare poäng, och han har inte utvecklat någonting i sitt spel de senaste 1,5 åren. Det är snarare tvärtom. Att han utvecklat större svagheter under denna tid och det är ju inte särskilt bra i den åldern. Han är fortfarande ung. Det är många spelare som tar ytterligare kliv mellan 23 0ch 25 års ålder. Det kan vi absolut hoppas på, men jag tror tyvärr det är större chans att Ymer tar klivet en bit utanför de hundra bästa i världen det närmaste året och att han då får spela på challengertouren igen. Det är sällsynt att man tar kliv bakåt i den åldern, men det känns just nu som att han håller på att göra just det. Han kommer farligt nära att misslyckas och fastna i att bli en spelare som inte ens får vara med i de stora turneringarna.

Vad det beror på? Jag tror att han gjorde saker i lite fel ordning. Han började se sig som en stjärna och hoppades sen på att han skulle bli det spelmässigt. När det inte hände så, då blir det ju lite jobbigt att upprätthålla någon slags stjärnstatus när man inte är så bra. Han spelar extremt få turneringar för att vara så ung och ha en så pass dålig ranking. I den åldern ska man spela i princip varje vecka för att kunna klättra uppåt. Mikael Ymer spelar typ lika många turneringarna som superstjärnorna, kanske för att han vill vara en sådan, kanske något annat, jag vet inte. Det jag vet är i alla fall att det är svårt att samla rankingpoäng när man åker till kvalet till Barcelona, torskar i första omgången, och sen åker hem och vilar några veckor. Nu vet jag inte om det blir så den här gången, men han har haft väldigt många viloveckor det senaste året. Tittar man på de som ligger rankade precis runt hundrastrecket där han ligger så spelar många 40 veckor om året, nästan alla spelar minst 35 veckor. Ymer spelar 25 veckor. Det är sällsynt.

Storebror Elias Ymer spelar mycket mer, men tyvärr gör han det sämre. Han var på väg att kriga sig in på atp-touren för några år sen när han var en spelare som faktiskt vann challengerturneringar. Sen föll han ifrån lite och nu är han inte längre en spelare som vinner challengerturneringar, och då når man tyvärr aldrig atp-touren. Elias Ymer är nu en spelare som kan nå semifinal på challengertouren, som han gjorde förra veckan efter med hans mått fint spel. Men väl där blev motståndet alldeles för tufft. En några år yngre polack var alldeles för bra och krossade Ymer i semin. 29 rankingpoäng tog Ymer upp fyra placeringar och även om det är svårare att klättra nu än annars, det är lite sanningen. För att bli topp-100 måste man stapla några hundrapoängare, det vill säga vinster på challengertouren, och det känns det inte som att Ymer riktigt har kapacitet för.

Tittar man på Elias Ymers rankinghistoria så hade han en bättre ranking för sex år sen, det vill säga när han var 19 år gammal, än vad han har nu. Extremt sällsynt och det går inte att säga annat än att den första halvan av hans seniorkarriär är ett stort misslyckande. Är man på väg att bli topp-100 när man är 19 år gammal och inte lyckats bli det när man är 25 år gammal, utan att det hänt så mycket som mildrar misslyckandet som stora skador och så vidare, då har saker gått väldigt fel. I Elias Ymers fall är väl en del i det att han inte har, och inte heller haft, ett spel som är så lätt att utveckla. Han har det han har så att säga, men att finjustera det man har, det ska man klara, och det har han alltså inte gjort på sex år. Det är inget bra och som sagt, misslyckat.

Sen är det lätt att dra alla andra svenskar över en kam, och det kommer jag väl i någon mån göra. Men att det inte kommer någon som petar bort Christian Lindell och Markus Eriksson som tredje bästa svensk, det är bara pinsamt. Plats 350 i världen, andra länder har liksom dussintals av spelare som ligger där och pendlar. Sverige har de här två, som legat där i 10 år, men de har ingen som kommer upp och blir lika bra eller bättre. Fruktansvärt uselt och jag har verkligen svårt att förstå hur det kan bli såhär. Det borde vara matematiskt omöjligt att just Sverige konstant ska undvika att få fram åtminstone halvt hyfsade tennisspelare.

Det är de där nio i listan högst upp som spelar professionellt eller halvprofessionellt sett till sitt tävlande. De spelar ganska mycket, men de är ändå inte bland de 500 bästa på rankingen. 500 bästa alltså. 500. Det är helt otroligt. För att börja tjäna någon slags pengar och gå runt på sin tennis bör man vara åtminstone topp-300. Om man är utanför de 500 bästa. Då är man dels extremt långt ifrån det, och man är inte bra på det man gör.

Ofta tar man fram argument som ”men kolla vad bra om man är 500 i världen i hockey då, då spelar man ju i Elitserien, hallå!”. Ja, det kanske man gör. Men det är lite skitsamma skulle jag säga. Kolla hur det ser ut i alla andra länder. Det är liksom inte rymdvarelser som ligger rankade topp-300 i världen. Det är snarare så att alla länder där folk spelar tennis har 5-10 spelare som ligger där, det är så platserna fylls. Sverige bidrar inte så mycket på den fronten, och det innebär att våra spelare är så pinsamt jävla usla att det mest bara är sorgligt.