Det får lov att vara acceptabelt. Det är lite som när Estrella vann tre år i rad i Quito. Man får acceptera att även oduglingar kan uträtta saker om de får det helt perfekt serverat för dem.

Lite symptomatiskt att finalen spelades inomhus också. Det förstärkte ytterligare bilden av hur speciell Madrid är som turnering. Spelarna stod och matade förstaservar på över 230 kmh och det var liksom inget konstigt med det. Om det inte var för att de på andra, vanliga spelplatser servar 10-20 kmh lösare.

Jag tänker ofta på hur man när man gjorde måtten på en tennisbana kunde få till det så perfekt. Att måtten skulle vara helt perfekta även med teknikutvecklingen hundra år senare. Hur visste man? Hur lyckades man göra serverutan precis så stor att serven betyder mycket, men inte för mycket. Precis så mycket så att det gör spelet maximalt intressant. Om man jämför med damtennis exempelvis. Där är det bara att säga direkt att måtten inte fungerar. Eller ja, där är det väl nätet som är för högt kanske. Oavsett vilket så har serven mycket mer begränsad betydelse där, och räknesystemet tappar den där sista kryddan där servegenombrott betyder så mycket, precis som det ska vara. I alla fall om jag får avgöra. Räknesystemet, med vikten av servegenombrott, är tennisens absolut största tillgång. Och jag har som sagt svårt att förstå hur man kunde få det så perfekt redan från början. Man kunde knappast veta att det skulle se ut såhär hundra år senare. Att det skulle vara tvåmetersvarelser med racketar i material som inte ens fanns när man ritade upp banorna för första gången som skulle stå och banka iväg bollar i närmare 250 kmh. Det visste man nog inte, men turligt nog fick man till det perfekt direkt så vi har aldrig behövt ändra något vad gäller måtten och det är heller inte ens i närheten av att någon ska tänka tanken, för det är perfekt.

Om man då inte ruckar på de yttre förutsättningarna. Då ser man direkt hur bräckligt det är. Om bollen, som i Madrid, flyger lite snabbare genom luften, då är plötsligt allt det där perfekta inte längre perfekt, och då kan det bli såhär, att en spelare som egentligen inte är bäst bara vinner.

Sen finns det väl flera förklaringar till att Zverev vann den här veckan. Nadal är långt under där han vill vara. Thiem kom helt utan matchträning. Djokovic var inte på plats. Men bäst var han den här veckan, man kan faktiskt inte säga något annat, och man kanske också måste säga att han är bäst på den här typen av tennis. När en yttre omständighet gör att han med sin serve blir en utpräglad servekanon, då är hans spel bra nog för att han ska vara bäst. Kanske. Man hade ju velat se honom mot en formtoppad Nadal och detsamma med Thiem men jag ska inte alls utesluta att han slagit dem ändå för även om han är mycket sämre än dem, som sagt, förutsättningarna här gör att Zverev är bäst. Kanske.

Det jag, och han, borde fundera på efter det här. Nu är han inte så smart, Zverev, så han funderar nog inte mycket på det. Han funderar nog mer på om han måste dra upp linnet över magen för 200:e gången just denna dag eller om det kan sitta där det sitter. Men han borde. Borde fundera på att lägga på sig några kilon muskler så att han får 10 kmh extra på serven även i vanliga fall, för då skulle han ju alltid vara såhär bra. Kanske. Han borde i alla fall prova. Men som sagt, det är ju lite idiot över honom, så han har nog inte ens tänkt tanken och i och med att han inte har någon tränare har nog inte tanken väckts överhuvudtaget.

Berrettini gjorde en bra final men räckte inte till. Zverev fick för mycket mer på serven än Berrettini fick för att det i längden skulle vara möjligt för Berrettini.

Nu vidare till Rom där bollen flyger normalt genom luften och Zverev kommer därmed få stryk senast av Nadal i kvarten, förhoppningsvis av Busta eller Fognini i åttondelen. Han är inte bäst i världen, som tur är, men bäst på höghöjdstennis, kanske.