Vilset och värdelöst, Ymer
Franskakvalet är igång och att Eurosport sänder alla matcher, det är ju rätt mysigt det. Och det sätter också ljus på det helt obegripliga i att alla matcher på atp-touren inte tv-sänds. Hälften av matcherna i de små turneringarna sänds bara hos spelbolagen. Det är liksom inte 2021 över det riktigt. Helt otroligt. Exempelvis, jag sitter precis och tittar på Elias Ymers kvalmatch till Franska öppna, första omgången. Samtidigt skulle jag om jag ville kunna titta på alla matcher från veckans enda challenger, i portugisiska Oeiras. När Mikael Ymer imorgon spelar första omgången i atp-turneringen i Parma kommer jag antagligen inte kunna se matchen då den antagligen inte spelas på centercourten, och det är som bäst centercourten som visas på atp:s egen streamlösning, Tennistv. Det är inte bra, det är det inte.
Men nu är det franskakvalet vi ska prata om och även om det känns otroligt trevligt att kunna följa matcherna, alla matcher. Det var ingen munter syn att se Elias Ymer bli utklassad i matchen mot Menezes som precis tog slut.
6-3 6-4 för Menezes som hade 5-0 i andra när han blev lite nervös. Inte så lite nervös. Jag skulle säga att jag knappt sett någon bli så nervös. Ymer slåg lösare och lösare och Menezes hade svårare och svårare att hålla någon slags styrsel på armen. Ymer hade vänt och vunnit om det inte varit för det regnavbrott som kom vid 4-5. När Ymer kom tillbaka från avbrottet var det istället han som var nervös och i princip gav bort mat gemet och matchen till Menezes. Vem är då Menezes? Brasse, född samma år som Elias Ymer. Lite utanför de 200 bästa i världen och på undre halvan av challengertouren. Han kan gå till kvarten på challengernivå om han får riktig träff men går aldrig längre. Det normala är att han ryker i första eller andra rundan. Och det var alltså den här spelaren som körde över Elias Ymer idag. Det är lite deppigt, det är det. Om man går tillbaka några år i tiden så var Ymer längst fram i den här årskullen. Menezes, han fanns i princip inte. Nu är Menezes den bättre av dem och som sagt, det är deppigt.
Det jag fastnade lite vid när jag såg matchen är hur vilset, hur planlöst det känns. Det var bra spel i första set. Riktigt fina, rena dueller. Precis det spel som Elias Ymer vill ha. Han fick spela det spel han vill spela, men han kunde liksom inte göra något. När Menezes bara höll igång bollen, vad skulle Ymer göra? Han har inget vapen, han kan inte variera, serven räcker inte riktigt när motståndaren backar bak på returerna. Det finns liksom ingenting. Det finns bara någon slags förhoppning om att det ska räcka till och när det inte gör det, då är det bara som det är. Sen är det de här kastade racketarna, i lägen när det förväntas att man ska bli arg, men det är liksom inget genuint. Det är bara så som jag alltid skriver om bröderna Ymer. Det är som att de försöker spela roller som tennisspelare. De är inga tennisspelare. De försöker vara som andra tennisspelare.
han har ett par semifinaler på challengertouren i år, Elias Ymer. Han är en jätteduktig tennisspelare om man ser det ur ett svenskt perspektiv. Men tittar man på hur det ser ut nu. Hur de spelare som knackar på dörren till atp-touren spelar och hur bra de är på det de gör. Det känns inte riktigt som att det bara kommer smälla till och att Elias Ymer är inte på atp-touren. Det som för några år sen åtminstone kändes inom räckhåll är nu faktiskt utom räckhåll. Det måste kännas lite trist.
