Efter matchen

Jobbigt ändå när det blir såhär. Att det nästan känns jobbigt att skriva om matchen för man vill få det helt rätt. Därav lite sent kanske, men lika bra tror jag, så man hinner få den nödvändiga distansen.

Podden om matchen inspelad förresten. Den har vi här.

Vi kan väl återuppleva det hela lite grann också. Även om ett klipp nog inte kan göra den här matchen rättvisa, men i alla fall. Såhär såg det ut.

Det som får mig att säga att det här var tidernas bästa match, för jag tycker det var det, är omständigheterna. Omständigheterna som säger att tvekampen om vem som ska avsluta denna otroliga tidsålder inom tennisen som den största är i sitt slutskede. Det är de sista turneringarna som kommer avgöra det. Den som spurtar bäst kommer anses vara den största någonsin, och den här matchen var kanske inte det som slog spiken i kistan, men troligen det som i alla fall avgjorde den kampen. Djokovic har redan fler och viktigare rekord än Nadal. Nu talar precis allt för att han också kommer ta det viktigaste. Och då är det ju klappat och klart. Han kanske till och med kommer ta det i år. Vilket är helt otroligt kittlande. Jag blir extremt besviken om han förlorar finalen imorgon. Då har han båda årets slams hittills. Sen kommer vi till Wimbledon där han inte är oslagbar, men högst, högst svårslagen. Och så återstår US Open. Tänk er situationen där Djokovic har möjligheten att göra det omöjliga, att vinna alla fyra Grand Slam-turneringar under samma kalenderår, samtidigt som han blir den som vunnit flest någonsin. Medan Nadal fortfarande finns med i startfältet. Det vore liksom så otroligt värdigt att det mesta framöver nu kommer handla om att hoppas att det också händer.

Som jag skrev inför matchen igår. Det här var det stora hindret för Djokovic. Otroligt egentligen, men jag kan i princip garantera att han kommer vara favorit i alla kvarvarande matcher han spelar i år. Storfavorit i alla också kanske. Det vet man inte, men han komma vara storfavorit i närmare alla i alla fall. Det var den här matchen som var den svåra. Nu ska han bara göra det han ska, och inte falla mot en sämre spelare. Då står han där. Då har han gjort det omöjliga.

Jag känner mig egentligen inte jättemotiverad att sammanfatta matchen. Jag känner mig inte värdig. Jag minns inte vad det stod när det och det hände och helt ärligt, jag tycker det är skittråkigt att prata om enstaka bollar och händelser i matcher. Jag registrerar det liksom inte. ”Hade han bara vunnit den bollen där så”. Ja absolut, men om han hade förlorat en annan boll på ett annat ställe då?

Jag ser i princip bara helheten, det är den jag tar med mig från matcherna, och i det här fallet. Tredje set var det bästa jag sett spelas, någonsin. Där tror jag knappast någon kan sätta emot. Alla matcher som ens kan konkurrera om att vara bäst någonsin har spelats mellan de här två spelarna. Sen kan man ha personliga känslor (Federer) som gör att man nämner andra matcher (Wimbldeonfinalen 2008) men man ska ha otroligt klart för sig att man då är just känslomässigt påverkad. Spelarna är bättre nu än de var då, inget snack om saken.

Matchen i stort var fantastisk den också. Allt annat runt den var fantastiskt. Som publiken. Som att beslutet att publiken fick stanna även klockan 23 verkar ha tagits av president Macron i egen hög person. Som jag sa i podden. Om man har en match med lite publik som spelas mellan Djokovic och Berrettnini, man ringer liksom inte presidenten för att berätta att man har en italienare som ingen vet vem det är som kvicknat till och råkat vinna ett set så att publiken måste gå hen i förtid. Presidenter bryr sig inte om sånt. Men om man ringer och berättar att tidernas bästa tennismatch mellan tidernas två bästa spelare och namndroppar Djokovic och Nadal, då lyssnar nog även presidenter. Jag tror inte han är så sportig av sig, Macron. Han ger inget sportigt intryck. Men detta är ju helt ärligt ett sånt ögonblick där det annars hade varit väldigt stor chans att den som bestämmer sitter själv och tittar, och då kanske det blir lättare att driva igenom sånt här. Coolt var det i alla fall, och det var som att publiken hela vägen faktiskt förstod vad det var som de bevittnade. Det var som ett sken kring matchen där det tidigt stod klart att det bara är bäst. Oftast brukar man behöva fundera lite, men det var som att alla bara förlikade sig med att ja, det här är bäst. Vad mer ska vi säga?

Egentligen visste jag ingen gång under matchen vem jag höll på. Det brukar vara jobbigt. Men i slutet av tredje set kom det bara till mig att det inte spelade någon roll. När båda två spelar så extremt bra, då skiter jag i vem som vinner. Det skulle bli fantastiskt på sitt sätt i alla fall. Såhär i efterhand kanske lite mer fantastiskt att det blev Djokovic, men Nadal hade funkat det också.

För att läsa vem som vann vilken boll på vilket ställe så, gå någon annanstans. Jag ville mest bara berätta att det här var bäst. Tidernas bästa tennismatch.