Djokovic är Jesus – de andra är Joe Labero

Han gjorde det riktigt bra idag, Berrettini. Kul för honom. Eller deppigt för honom. Och kanske deppigt för alla andra också. Berrettini var det bästa som kunde kastas mot Djokovic i den här turneringen, och det slutade såhär. Man kan inte ens prata om att det finns några toppspelare längre. Det finns en toppspelare, och så finns det andra tennisspelare.

Det jag fastnade vid under matchen var att Berrettini, vafan kolla, han har ju en svaghet. Hans backhand, den är inte katastrofal, men den är alls icke särskilt bra. Den är ett rätt ordinärt slag. Jag jämförde den häromdagen med Hurkacz backhand exempelvis, jag betraktade den som marginellt bättre. Hurkacz är en högst ordinär tennisspelare. Berrettinis backhand är högst ordinär.

Varför skriver jag då om det här? Det är väl inte direkt någon stoppa pressarna-varning om att Berrettini har en lite knackig backhand. Och att tennisspelare har svaghet, det är ju rätt normalt.

Men det är ju det där. När man ser Berrettini försöka hysta över sina backhands, ibland när han är pressad på ett sätt som inte framstår som sådär superhjälteaktigt direkt. Sätt er och titta på Djokovic. Tycker ni att hans spel, hans slag andas svaghet? Något? Någon? Tänkte väl det.

Det säger ju sig självt. Vi har en perfekt tennisspelare. Tennisens Gud så att säga. Det är perfekt. Allt är perfekt. Och så kommer det någon som är mänsklig som på något sätt ska försöka mäta sig. Det blir ju liksom bara löjligt. Om man nu tror på den där lätt tveksamma delen av vår historia, eller vad man ska kalla det, så kan man väl kanske också göra jämförelsen att Jesus nog inte skulle torska mot Joe Labero i någon slags magitävling. Inte som det framställs i alla fall. Joe Labero hade försökt installera diverse märkliga hjälpmedel för att springa runt där på vattnet. Jesus, han hade väl bara promenerat omkring antar jag. Djokovic är Jesus, Berrettini och alla de andra är Joe Labero.

Jag känner mig inte särskilt glad. Inte heller missnöjd. Kanske lite irriterad. Irriterad över att det nästan hela vägen in i kaklet, där vi nu är, har funnits folk som motsatt sig det uppenbara. Ni ser ju liksom, snälla nån. Det där är världens bästa tennisspelare. Det är världens största tennisspelare. Det är världens mest perfekta tennisspelare. Det är tidernas största tennisspelare. Det är ingen diskussion. Det har inte varit någon diskussion på många är. Det är 10 år sen han klev upp på en nivå som ingen annan någonsin varit uppe på. Han var uppe på samma nivå 2015 och sen har han de senaste åren mest bara varit överlägsen. Kanske inte så bra som de där andra årgångarna, svårt att säga, han har liksom inte haft någon konkurrens. Han har inte haft någon som utmanat honom, ingen som pressat honom, han har bara varit överlägset bäst, varken mer eller mindre.

Det här var det sista. Den sista spiken i kistan. Han har redan alla viktiga rekord. Nu har han delat det sista. Nu har han vunnit lika många Grand Slam-titlar som Nadal och Federer, och när tangerar dem genom att vinna sin enklaste av sina 20 Grand Slam-titlar. Han kan välja och vraka själv. Nöjer han sig med 21? Tror jag inte. Räcker 25? Kanske det. Orkar han hitta ett mål i form av att avsluta karriären med några overkligt överlägsna år där han vinner fyra, fem, sex, sju? Hur många kan han vinna i rad? Och kan han till och med nå 30 Grand Slam-titlar för att spika igen rekordkistan för all framtid? Jag vet inte. Jag tror någonstans att det kommer bli lite mer, men kanske inte mycket mer. Jag tror han kommer bli uttråkad av att bara bli mer och mer överlägsen varefter hans enda genuina konkurrent Nadal faller ifrån och lämnar Djokovic med ett gäng ungdomar som han inte respekterar. det gör nog att han tynar bort tidigare än han skulle behöva göra för som sagt. Han är 34 år gammal, det är ingen ålder, och det här var hans mest överlägsna Grand Slam-titel hittills. Han torskade set både i första rundan och finalen, det borde han inte gjort. Nadal har vunnit ett par slams utan att torska set. Jag vet inte om Djokovic gjort det? Tveksamt. Det är inte hans grej riktigt. Han är inte den som fokuserar på att vara överlägsen. Han gör det som krävs. Det behövs inte mer. Han skiter i resten. Det räcker såhär. Det räcker att bara vinna, till varje pris, oavsett hur det ser ut, oavsett hur mycket publiken ogillar honom.

Han är bäst. Ni som någon gång sagt emot ska skämmas.

US Open härnäst. De får nog kasta något lite bättre än Berrettini mot honom då för att det ska bli något direkt snack.

Ska vi avsluta med ett litet skämt?

Novak Djokovic, världens överlägset bästa tennisspelare, som vunnit årets samtliga Grand Slam-titlar, lever världsrankingen med 1800 poängs marginal ner till Medvedev som är tvåa. Det är alltså JÄMNT på världsrankingen. Kom igen nu. Lägg ner. Det vore mer rimligt att ha två olika rankingen. En där man slår fast att Djokovic är bäst, utan att räkna några poäng, och en ranking där alla andra får slåss om andraplatsen. Det är alltså jämnt i världstoppen, enligt världsrankingen. Gå och lägg er, atp.

Nu ska jag titta på fotboll. Imorgon ska vi prata om Båstad, det blir kul det också, även om det nästan är som en annan sport. Det finns bara en spelare som riktigt kan spela den här sporten. De andra försöker, men det finns bara en som verkligen kan spela.