Sällsynt ändå, det är väl det man tänker lite grann efter Mikael Ymers förlust i Gstaad igår. 1-6 0-6 på 52 minuter. Det kan förstås hända om man möter en mycket bättre spelare. Att det händer när man möter en mycket sämre spelare. Sällsynt, som sagt.

Det går definitivt inte att förklara. Bara han själv, om ens han själv, kan förklara vad han höll på med.

Jag landar någonstans i slutsatsen att han själv så klart bestämmer hur han tar sig an saker. Om han väljer att försöka att vinna eller inte. Och jag tror kanske det är lite det som han undermedvetet demonstrerar. Jag tror han har det väldigt svårt med att saker förväntas av honom. När han känner att någon, eller några, för många är det inte, förväntar sig att han ska vinna en match, då blir det nog väldigt jobbigt helt plötsligt. Då blir det inget kul längre, och då kan det bli såhär, att allt låser sig och det slutar med att han fullständigt skiter i det.

Sen är han inte bättre än att han absolut kan förlora mot en sån här motståndare runt 250 i världen som spelar jättebra, men han kan inte förlora på det här sättet om han bryr sig om hur det går. Det är omöjligt.

Det blir lite fel tror jag för Ymer. Han vill ständigt demonstrera att han gör som han vill och går sin egen väg. Han spelar för sig själv och ingen annan. Samtidigt tror jag han har ett så otroligt stort behov av att bara omtyckt innerst inne, och de där två sakerna går inte riktigt ihop. Det blir bara fel. För ingen tycker ju om det här. Det är helt omöjligt att tycka om. Folk blir bara irriterade av att de investerar sin tid och i någon mån engagemang i någon som bara skiter i det.

Säg såhär, jag tror inte att man om fem år kommer sitta och säga att Mikael Ymer är folkkär riktigt.